Att känna oro

Vad sätter man för bild

till ett sånt här inlägg?

Jag är orolig. Har en känsla av att det inte har lyckats den här gången. Fröknarna där fram har inte ömmat alls sedan julafton, och då var det knappt. Det försvann. Bara sådär. Har börjat småblöda lite också (utan att gå in på allt för detaljerade saker). Det känns annorlunda där. Helt enkelt. Vet inte vad jag ska tro. M vill såklart att jag ska vara positiv och vänta tills dagen jag ska testa. -Då vet vi ju säkert om du är gravid. Att jag redan testat en gång behöver vi ju inte prata högt om. Vet att det var dumt. Hade ju inte tänkt göra det. Men efter en liten blödning och skum känsla kunde jag inte låta bli. Och vad hjälpte det mig? Ett endaste litet streck visade sig på den där nedrans stickan. Förstod ju att det skulle bli så...

Vet inte ens om jag kan gråta. Är jag ledsen? Eller är jag bara arg och besviken? Jag vet inte. Känner mig nästan lite tom. Börjar fundera på om vi någonsin kommer att få barn. Jag kanske inte kan helt enkelt. -Det kommer, säger alla. Men vad vet de? Ingenting. De har ju barn. Tror att det är svårt för andra att riktigt förstå hur det egentligen är. Att inte kunna bli gravid. Att eventuellt inte kunna få "egna" barn. Visst, adoption finns. Men jag tror inte att jag är där än. Än så länge ömmar mitt hjärta så efter att få vara gravid. I min livmoder gapar ett stort, tomt hål.

Känns som att jag är förberedd nu på vad som komma skall. Kanske. Om det inte blir vill jag bara "få ut det" så vi kan börja om igen. Börja på ett nytt försök. Igen. Med alla dessa moment. Igen. Känner jag min kropp fel och det skulle visa sig att jag har fel, så kan vi glömma det här inlägget.

Att ha firat jul

Det är Annandag jul, och de är M´s födelsedag. Firade honom med några paket i morse innan han åkte till jobbet. Hann inte ens duka upp frukost och koka kaffe innan han for iväg. Alltid spring i benen på den mannen. Födelsedag eller inte. Ikväll är vi bjudna på födelsedagsmiddag hos vänner. De brukar alltid hitta på något nytt och gott att bjuda på. Kvällen spenderas säkert i soffan med ett sällskapsspel där man ska vara intellektuell. Eller nåt. Tänkarspel är egentligen inte för mig. Strategispel som Risk och sånt. Jag gillar "Med andra ord" och "Chromino". Ni vet, lätta spel. Trivial Pursuit är också okej.

Julaftonen var mysig, precis som det brukar vara. Vi åt massor med god mat, Jansson´s frestelse, köttbullar, skinka, sill. Ja, ni vet. Jag drack julmust medan de andra drack mustiga julöl och goda röda viner. Dukningen var, som vanligt, jättevacker. Min svägerska har en riktigt kreativ ådra. Vore hon inte rektor så skulle hon vara florist, eller något annat superkreativt. Juldukningen i år bestod av röda rosor, mossa, eukalyptusblad och en massa annat vackert. Runt om hade hon ställt alla sina Jenny Nyström-tomtar. Man behöver ju inte uppfinna hjulet två gånger, så jag kommer nog stjäla denna idé någon gång...

Juldagen spenderades i soffan i myskläder och med ett par Harry Potter-filmer. Så skönt att bara få slappna av efter all julstress. Sen dök huvudvärken upp så det blev lite sömn på det också. Ingen av oss orkade åka och handla så middagen bestod av sånt vi hade hemma. Inte mycket, men middag blev det. Fläskkotletter med potatisklyftor och supergod grillad rödlök. Och lite fetaost. Såklart! Middagen intogs, även den, i soffan framför "Stjärnorna på slottet". Hmm, vad tyckte vi om första avsnittet egentligen? Föresten, har man blivit gammal nu när man vill titta på stjärnor på slott och Sverige runt med Oldsberg?! Hujedamig, snart tittar jag väl på "Gäster med gester" också. Eller nåt program med Kjell Lönnå.

Att skicka iväg en önskan

På julafton i år startade vi en ny tradition i M´s familj. Vi skickade upp rislampor (Kom Loy) som vi skrivit våra önskningar på. Det var alldeles stjärnklart ute och kylan bet lite i näsan när vi gick ut på baksidan för att tända våra lyktor. Min önskan kändes så självklar. Vi misslyckades med den första pga ett stort hål i sidan av själva ballongen. När vi tänt min och den var redo att lyfta gav jag den en extra liten knuff och den for rakt upp i luften så fort att jag knappt hann med att se den. Det blev symboliskt på något sätt och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det var så otroligt vackert när de for i väg upp i luften och sveptes med av vinden.
Detta är något jag verkligen rekommenderar er att göra med era familjer och vänner. Stämningsfullt och så otroligt vackert.

Jag hoppas verkligen att min önskan slår in!

En riktigt god jul

Revbensspjällen, snittarna och paketen är klara för julafton. I år blev det ett enkelt tema på klapparna med ett lite grövre papper med ett vinrött snöre. Hittade lite glitterlim så det blev några duttar med det med.

M gjorde spjällen med lite chili, vitlök och sirap. Mycket gott kan jag lova. Till efterrätt svängde jag ihop en cheesecake med saffran och pepparkaksbotten. Ser fram emot att få äta den ikväll.

Julen spenderas hos kära svägerskan med familj. Det kommer att bjudas på en vacker bordsdekoration, god mat och härligt sällskap.
Härliga jul!

Så ta hand om er i jul och njut av varje minut.

Hej mitt vinterland

Idag åkte jag till ett härligt och vintrigt Dalarna. Snön låg vit över åkrarna och termometern visade -6 grader. Jag tror minsann att vi får en vit jul i år i alla fall.

Dagarna går inte speciellt fort och det har bara gått en vecka sedan vi fick tillbaks vårt ägg. Guldägget. Dessa progesteronvagitorier jag tar skickas upp en våning, så att säga, tre gånger om dagen. Måtte de tillföra allt som de ska, och att de hjälper ägget till att bli en bebis. Ibland glömmer jag bort vad vi gjorde förra veckan för att sekunden efter komma på igen att vi, faktiskt, har ett befruktat litet ägg i magen. Tanken är nästan för stor för att ta in. Här har vi väntat och åter väntat i flera år, och sen så hokus pokus. Ja, nästan hokus pokus i alla fall.

Symptom? Njae, vet inte riktigt om jag har det. Fröknarna på framsidan har väl ömmat sen innan äggåterinförandet, men eventuellt lite extra nu de sista dagarna. Sen drar det lite i äggstockarna. Eller vad det nu kan vara. Det ger mig lite hopp om att det kommer att gå bra. Vill inte tänka -tänk om det inte...

Denna torsdagskväll spenderar vi i köket med att göra revbensspjäll till julafton och paketinslagning. På Spotify har vi en underbar julskiva för att höja julstämningen till max, nämligen The soundtrack of christmas med Frank Sinatra och Dean Martin.

Det är jul det!

En knopp slår ut

Där satt jag och drack vatten. Mugg efter mugg. Då kom tjejen tillbaka i rummet med sin man, ni vet hon som satt där på rad med mig. De hade plockat 10 ägg i onsdags. 10! Skillnad mot vårt lilla ägg. De hade fått ett befruktat som de förde tillbaka. Även deras första försök. Vet inte deras historia alls, men jag hoppas verkligen att de får behålla sitt lilla embryo. Så där står vi, hon och jag i våra pappersskjortor och önskar varandra lycka till.

Efter mina 10 plastmuggar med vatten satt vi och väntade en liten stund innan barnmorskan kom och hämtade oss igen.
Tankarna for runt i huvudet på både M och mig och vi trodde att det var kört. De får inte in katetern helt enkelt, så de kan inte få in ägget. Vår vanliga otur, tänkte vi.

Väl inne i det där rummet, vad ska vi kalla det, operationsrummet? Fick jag åter igen lägga mig i stolen. Barnmorskan sa att hon tyckte att jag var stark som låg där utan att ens bli berörd om vad som hände där. Tänkte för mig själv att det är bara en fasad. Hade handsvett och var nervös. Hon hade på sånt där klet på magen och förde ultraljudsmaskinen över min blåsa för att läkaren skulle kunna se på skärmen. Oj vad kissnödig jag var!

Embryologen som vi träffade i onsdags visade vårt ägg på en tv-skärm och visade att det hade delat sig till 4 celler. -Nämen, det är ju faktiskt 5 celler nu. Det har hunnit dela sig igen. Läkaren gjorde några snabba ryck där nere och sa att nu är det klart. -Nu ligger det ett ägg inbäddat i slemhinnan. Hon visade på tv-skärmen. Urinblåsan, stor och svart till höger och sedan i den lilla slemhinnan låg vårt lilla ägg. Osynligt för ögat att se. Men det fanns där.

42% chans att vi blir gravida nu. Ägget finns där, men det betyder  inte att vi är gravida. Inte än. Har många dagar innan jag får ta det där graviditetstestet, och många dagar som jag ska ta dessa progesteronvagitorier. På testdagen kommer vi att få veta om det har lyckats. Inte förr.

Det är en märklig känsla det där. Att veta att jag har ett befruktat ägg i mig. Som rent teoretiskt blir en liten bebis. Tänk om vi får en liten bebis i september. Det skulle vara helt otroligt underbart. Jag vill så gärna tänka positivt om att det kommer att gå bra, men den andra sidan av mig håller lite distans och vågar inte riktigt hoppas.

Behöver jag ens berätta att jag kissade 3 gånger innan vi kom hem från Uppsala?! Sedan fortsatte det fram till kvällen. Trodde aldrig att det skulle ta slut *puh*.

Ett rum med utsikt

Då sitter vi här och väntar i vårt nya rum med utsikt. Vi fick komma in direkt, men min blåsa var inte tillräckligt full så det gick inte att föra in ägget. Så nu sitter jag här, 10 plastmuggar senare. Lite lätt kissnödig.

Att få besked

Hade pirr i magen när jag slog numret till reproduktionscentrum. En telefonsvarare.

-Tryck in peronnummer och avsluta med fyrkant. *tryck, tryck, tryck*

-Tryck in ditt fullständiga telefonnummer och avsluta med fyrkant. *tryck, tryck, tryck*

-Vi kommer att ringa upp dig kl *paus* tjugo i elva.

 På klockslaget ringer barnmorskan och jag frågar hur det gått med vårt lilla ägg. Har det blivit befruktat? -Ja, det har blivit befruktat och det ser fint ut. Nu hoppas vi på att det delar sig som det ska så att vi kan föra tillbaka det imorgon.

Jag är så glad att det har blivit befruktat, men än är det inte över. En dag till då jag får våndas över vad som kan hända. Låt det bara gå vägen nu.

Imorgon gäller det!

Att plocka ett ägg

Tidigt på morgonen steg vi upp för att åka till Uppsala, till Akademiska Sjukhuset - Reproduktionscentrum. Ute var det kolsvart och inte många grannar var vakna. Gjorde mig iordning och fixade frukost, utan en tanke på vad som komma skulle. Fokuserade på att vara klar kl 06:00 så vi kunde åka. Vi kom inte iväg kl 06, snarare 06:20. Som det ska vara alltså.

Kan berätta att två supernervösa personer som inte riktigt vet hur de hittar till rätt byggnad på sjukhuset tillsammans i en bil är ingen bra kombo.

Väl framme blir vi emottagna av en rar barnmorska. Vi anmäler oss i receptionen och blir sedan visade till vårt lilla rum. Vi hade tur då vi fick ett eget litet minirum som vi inte behövde dela med någon annan. I rummet fanns en brits, ett litet brickbord, två fåtöljer med  stora kuddar i, ett bord med en adventsljusstake, en sån rislampa som står på golvet från IKEA och två tavlor med papegojor på. På britsen låg min sjukhusrock, en rock som man skulle ha över den och ett par fina knästrumpor. Ni har ju redan fått en sneak preview på dem. M blev hämtad direkt för att lämna..., ja ni förstår. Den rara barnmorskan kom in igen och satt en nål i armen på mig där jag senare skulle få smärtlindring. M kom tillbaka och berättade lite om sitt, eh, äventyr. Så där satt vi och väntade. Det skulle ta en stund innan det var vår tur, då det var många där för äggplock. Såg även tjejerna som satt på rad på ferten den där dagen med mig. 

Kl 09:45 skulle jag ta två Alvedon och 5 ml lugnande. Vet inte vad det var för medel. Det smakade beskt. Drack lite mer varmchoklad i min lilla plastmugg och kände att det snurrar till i huvudet. Det där medlet började verka fort. Yr i huvudet och blicken hängde inte riktigt med. Somnade till sittandes i min lilla fåtölj. Gamnacke deluxe! Vaknade till och mumlade något till M och la mig på britsen för att vila lite. Sov visst i nästan  45 minuter innan barnmorskan knackade på dörren. Lite yrvaken och groggy fick jag ha på mig "överrocken" och kissa. Blåsan skulle vara helt tömd. När jag kom ut var varken barnmorskan eller M där, så där står jag helt vilse. Till sist tittar barnmorskan ut från en dörr och jag får gå in. Där sitter M i "överrock", plasttossor och tyghätta. Jag får en mössa jag med. Medans vi får vänta en liten stund får vi gå in och titta på M´s simmare i en mikroskop. Det var häftigt att se hur snabba de små rackarna var.

Vi går in i rummet och möts av överläkaren, och hon ber mig sätta mig i stolen. Började bli nervös nu. På riktigt. Det är nu det blir verklighet. Vi ska plocka ut ägg som sedan ska befruktas och som sedan, förhoppningsvis, ska föras tillbaka för att bli en liten bebis.

Först skulle överläkaren kolla så att allt såg bra ut för att sedan lägga bedövning. Då brast det för mig. Usch vad rädd jag var! Tårarna rann och jag ville bara försvinna. Då kommer den underbara, rara barnmorskan och gör mig lugn. Hon vrider på lite smärtstillande och säger åt mig att andas. Hennes röst var så mjuk och lugnande. Jag skakar lite i benen av nervositeten, och försöker bara att slappna av. Tårarna rinner och M torkar bort mina tårar och smeker mig på kinden. Han håller min hand. Så underbart att han satt där. Han sa inte mycket, men det gjorde absolut ingenting. Han fanns där bara och fick mig att känna mig lugn och trygg.

Äggplocket gjorde inte ont. Man kände lite att det var något där, men jag kände ingen smärta. Läkaren punkterade mina äggblåsor, ni minns de där svarta fläckarna på ultraljudsbilderna, och där i suga ut eventuella ägg. Hon punkterade 7 eller 8 tror jag. Jag fokuserade mest på att andas och vara lugn. M tittade med skräckblandad förtjusning på vad som hände. Det kom vätska genom en liten slang från UL-staven ner i ett provrör som i sin tur gavs till en labbtekniker som skulle plocka ur ägget från provröret. Det var så jag uppfattade det, men är inte helt säker på att det var så det gick till.

När hon hade punkterat de äggblåsor som var tillräckligt stora tittade hon lite extra för att inte missa något. Där fanns en cysta, som jag tyvärr inte vet något mer om, mer än att det var en cysta. Förhoppningsvis så var det inget farligt och att den försvinner av sig själv. De brukar ju göra det har jag läst någonstans. Så jag är inte nervös för det.

De berättade att det bara fanns 1 ägg. Ett endaste litet ägg fick de ut. Av alla äggblåsor så fanns det bara ett ägg i. Blev förd tillbaka till rummet av barnmorskan och M. La mig på britsen och vilade lite.

Den rara barnmorskan kom in efter en liten stund och tog bort min nål från armen och berättade vad som skulle ske härnäst. Jag uppfattade inte riktigt allt hon sa, men M hade lyssnaröronen på. Hon berättade att de hade kollat igenom allt de hade plockat och att det bara fanns ett ägg. Hon sa att vi kunde ringa på torsdagen för att kolla om ägget blivit befruktat. Då behöver ni inte leva i ovisshet så länge, sa hon. När hon gått grät jag. Var så himla besviken. Vad sjutton är oddsen på det? Inte ens några att lägga i frysen. F*n vad besviken jag var.

Vilade en stund, och sedan åkte vi hem. Åt lite Max hamburgare i bilen och chili cheese bollar.

Hemma tog jag en lång dusch. Avslappnade. La mig i soffan med täcke och kudde. Somnade. Kvällen spenderades i soffan och jag gick knappt ur den. Hade inte speciellt ont, det spände mest. Eftermiddagen/kvällen kändes lång och jag ville inget hellre än att gå och lägga mig så det så fort som möjligt kunde bli torsdag så jag får reda på om ägget blivit befruktat eller ej.

Vad händer om det inte blivit det? Gör vi om allting på nytt igen då? Frågorna är många.

Håll era tummar att det gått bra med befruktningen! Ett steg gjort, ett steg kvar. 

Att sitta och vänta

Sitter här på sjukhuset och väntar på min tur. Med en nål i armen. Det är där jag ska pumpa mig full med det starkaste de har! Känner mig rädd, nervös, exposed... Eller vänta, det är ju Maria Montazzami som är det. Men jag känner så också. Lite rädd och en aningens nervös.

Sitter här i min fina skrud med snygga over knee-strumpor och njuter av en kopp varm choklad. Eller snarare en plastmugg choklad. Men vad gör det. Det är ju trots allt varm choklad.

Dan före plockaredan

Imorgon (14/12) är det äggplockardag. Tror inte att jag riktigt förstått vad det är jag ska göra. Eller vi rättare sagt. Nervös är jag. Såklart.

Hjärnan går på högvarv, vet inte vad jag ska skriva. Hmm, får återkomma helt enkelt. Wish me luck!

Glömde bort att berätta om Ovitrelle-sprutan. Den var lite skräckinjagande, men efter att ha tagit Puregonpennan tidigare så var det inte så farligt som jag först befarat. Tjoff in i magen, och tryck till. Klart!

Att ha fått ett samtal

Det kom ett samtal idag. Precis som det skulle.

En vänlig röst på andra sidan berättade att de fått mina provresultat från "ferten". Det såg bra ut och hon ville att jag skulle ta Ovitrellesprutan redan ikväll. Jippie! Det kommer alltså att ske den här veckan. Blev lite nervös för en sekund, men koncentrerade mig på vad hon sa i telefonen.

Ska ta nässprayen som vanligt vid de tider jag brukar, alltså kl 15 och kl 20 och sedan 21:30 ska jag ta ägglossningssprutan, Ovitrelle. Sprutan är färdig och ligger redo i kylskåpet för att tjoffas in i magen. Den känns lite farligare än pennan jag använt mig av tidigare. Om jag inte tuppar av, så berättar jag om det lite senare.

På onsdag morgon ska vi infinna oss på reproduktionscentrum i Uppsala för att plocka ägg. Det tar ca 15-20 minuter. Underbart är kort. Eller hur var det nu? Frågade om smärtstillande. Känns som att man vill ha det. And lots and lots of it! Jag kommer först att få lugnande, och sedan en lokalbedövning i slidväggen *ouch* och till sist så kommer jag att få en justerbar bedövning som sätts fast i armen. Hmm, kommer jag att känna mig lite groggy efteråt? Ser framför mig tjejen som varit hos tandläkaren och dragit ut en visdomstand och fått eh, lite smärtstillande...

Att räkna ägg del 2

Bild från ultraljudet i morse.

Var på ferten i morse igen för att kolla hur mina ägg ser ut. De hade vuxit på sig lite sedan förra veckan. Puregonet gör så att de växer och Suprecuret gör så jag inte ägglossar, så nu har mina ägg växt utan hjälp. Så att säga. Överläkaren, den andra de har, var väligt noga med hur jag mådde och att jag inte var överstimulerad. Det spänner ju såklart litegrann i det området, men inte så det stör. Hade ingen fri vätska heller i området vid äggstockarna. Vet inte riktigt vad det betyder, men det är bra att inte ha det. Toppen!

Vissa ägg var stora och var nästan 2,5 cm! Det måste ju vara toppenägg att plocka! Inte sant?! 

De svarta fläckarna som ni ser är alltså äggen, och texten på vänster sida är storleken på dem. Det finns fler ägg än vad som syns och som står med, men de kan vara lite för små eller ligga lite gömda.

Fick två alternativ nu om vad som eventuellt kommer att ske:

A) Måndag (12/12): Spray morgon/lunch
                                 Ovitrellesprutan på kvällen
     Tisdag (12/12): Ingen spray
     Onsdag (14/12): Uppsala Akademiska Sjukhus- Reproduktionscentrum
     Fredag (15/12):  UAS för återinföring av befruktat ägg

B) Måndag (12/12): Spray 1x3 ggr dagligen
     Tisdag (13/12): Spray 1x3 ggr dagligen
     Onsdag (14/12): Ovitrellesprutan på kvällen
     Fredag (16/12): UAS för äggplock
     Måndag (19/12): UAS för återinföring av befruktat ägg

Jag hoppas ju såklart på alternativ A, för jag vill så gärna ha det gjort den här veckan.

Det togs även ytterligare ett blodprov, och det beror mycket på hur det provetsvaret är om det blir UAS denna vecka eller ej. Har alltså tagit blodprov 3 gg i armen på en vecka nu, och det sista som togs tror jag nog att hon missade lite för oj det gjorde lite ont. Så nu är jag blå och fin i armvecket.

Väntar samtal idag från UAS, så fortsättning följer...

Att räkna ägg

Ägg. Precis som fåglar lägger.

Bilden är en tapet lånad från internet.

I fredags var det dags för ett vul igen. Hoppa upp i sadeln igen. Så att säga. Hade ca 8 äggblåsor på varje sida som var mellan 13-14 mm. Så enligt överläkaren så har jag bra och pigga äggstockar. Eller pjigga joch alerta, som hon säger. Det känns ju bra. Det är en lite märklig känsla och upplevelse det där. När de ska kolla äggblåsorna. Staven är ju där ett tag. Det mäts blåsor och kollar och rör runt för att kolla om det finns fler. Ja, en märklig upplevelse.
Ett blodprov fick jag även ta eftersom värdet var lite högt sist efter Puregonet. Svar på det skulle komma på eftermiddagen och så skulle jag få samtal från Uppsala. Uppsala! *aaaa* De skulle berätta vad som komma skulle. Innan kl 15 skulle de ringa, och gjorde de inte det så skulle jag ringa.

Kollade telefonen stup i kvarten (vad är det för uttryck egentligen?) och kollade så att jag hade ljudet på. Får ju för världen inte missa det samtalet. Hon ringde till slut, strax runt kl 14. Mina värden var fortfarande höga så jag skulle sluta ta Puregonsprutan. Va, får jag inte sticka mig själv mer alltså?! Började nästan se fram emot det på kvällarna. Leka lite doktor liksom. Skulle bara fortsätta med nässprayen, Suprecur. Sedan skulle jag infinna mig på ferten på måndag. Vul. Igen. Hon berättade att -då har äggblåsorna vuxit till sig lite till och då kan vi nog med största säkerhet säga äggplock på onsdag. Äggblåsorna var lite för små nu, och att de ska vara minst 15 mm men allra helst lite större så det blir lättare att punktera dem.
Det blir mer och mer verkligt nu. Får säkert ta min ägglossningsspruta imorgon, och den sprutan ser inte rolig ut. Börjar längta lite smått nu. Att det blir äggplock så fort som möjligt. Gärna onsdag, för de plockar inte på torsdagar. Blir det äggplock på onsdag får jag "tillbaka" dem på fredag. Plockas dem på fredag får jag "tillbaka" dem på måndag. Ju förr desto bättre. Inte sant.

Är jag gravid innan veckan är slut?

En överraskning i kylskåpet

Idag när jag öppnade kylskåpet hittade jag en god överraskning. En Marabou Mintkrokant! Jösses, hade jag hittat den igår hade det inte varit mycket kvar av den nu. Så nu blir det mums-tajm! Framför ett avsnitt av Oprah Winfrey. Det är ju sånt jag gör om dagarna när jag är ledig. Äter bon bon´s och blir matad med vindruvor av en härligt halvnaken man.

Sen förbereder jag mig inför morgondagens vul. Med en extra bit Marabou mintkrokant. Åh, det är nära nu! Babyville here we come!

Varde ljus

Efter lite funderande fram och tillbaka om vad vi skulle ha i fönstren i år kom vi (läs jag) fram till att vi (åter igen, läs jag) köper "ljuskransar". Även om M var lite skeptisk i början så tyckte han att det blev fint. Till slut. De två mindre köpte jag här och den stora hittade jag här.

Vad har ni i era fönster i år? Klassiska ljusstakar? Adventsstjärnor, eller något helt annat?

ps. Äntligen har det kommit lite snö. Inte mycket, men tillräckligt för att få lite julkänsla. Nu hoppas vi på att den stannar ett litet tag.

Att vara tapper

Har hört att det är krångel med att kommentera ibland. Vet inte riktigt vad det beror på, men jag har kollat mina inställningar och allt "ser bra ut". Hur man nu kan veta det förstås. Men alla ska kunna kommentera, anonym eller inte. Testa igen vetja, eller skicka ett mail på annashemligheter@yahoo.se

Fick ett fint mail häromdagen där det bl a stod att jag inte skulle driva mig själv för hårt och att jag inte behöver vara så tapper jämt. Bara för att barn fixar det så tar det ett tag att tycka det är ok att sticka sig själv.

Det är så sant som det är skrivet! Än så länge tycker jag inte att det här med IVF är jobbigt på något sätt. Eller ibland med ovissheten i det hela. Men annars så tycker jag att det fungerar bra. Jag mår bra och jag har inte blivit något galet hormonmonster. Än.

På ett sätt så kanske jag stålsätter mig med humorn i det hela. Jag vet inte. Det blev en tankeställare, de där raderna. Jag har nog inte sett mig själv som "så stark". Egentligen. Men vi är olika hur vi reagerar på IVF. Vissa mår dåligt och är nedstämda. I mitt fall så kör jag på som vanligt. Tycker nästan att det är lite kul med IVF, men framförallt tycker jag att det är spännande! Det kanske är annat ljud i skällan om det misslyckas, men nu ser jag bara positivt på tiden fram till äggplock/återinförande. Tiden som kommer därefter kommer att vara oviss, och jag gissar att jag kommer att vara orolig. Då alltså. Inte nu.

Jag vill även tacka er för era fina kommentarer, i kommentarsfält eller inte. Jag blir så glad när jag får dem, och det känns så kul att ni vill följa med mig på den här resan. Ni gör det trots allt lite lättare.

Och som den härliga personen också skrev i mailet:
 -Ett litet steg i läkarvärlden, men ett stort steg i Annas liv!

Kärlek till er alla!

En bov i dramat

Igår var det dags för gynstolen igen. Ett VUL. Vaginalt Ultraljud. Inget trevligt ord. Alls. Men vad gör man inte för konsten?

M var med , men han fick stå vid huvudändan. Där nere behöver han inte alls "titta in". Jo, jag vet. Vid en eventuell förlossning så blir väl allt lite annorlunda, men han behöver liksom inte ha full insyn där. Så att säga. Tror i och för sig inte att han vill se heller. Hmm, nog spekulerat.

På min högra äggstock hade jag ca 6 ägg som var av "normal" storlek och på min vänstra fanns boven i dramat som hon sa. Eller det var mer "bjoven ji djramat". Hon har en liten rysk accent. Men en väldigt trevlig kvinna, överläkaren. Hade även där ca 6 st, varav ett var lite större. Men det var ingen fara sa hon. Ska i fortsättningen ta 125 ml puregon. Ska tillbaka på fredag igen för ett till VUL. Vaginalt ultraljud. Efter det ultraljudet kommer jag, eller vi ska jag väl säga, få ett samtal från Uppsala. Vad de kommer säga mer än när jag ska ta ägglossningssprutan vid ett specifikt klockslag vet jag inte. När jag vet tidpunkt på sprutan vet vi även tid för äggplock. De plockar inte på torsdagar, det vet vi. Så rent teoretiskt kan det ske inom en vecka!

Vi frågade även om det finns möjlighet att få tillbaka två ägg vid återinförandet, men eftersom en tvillinggraviditet är en riskgraviditet så blev det ett nej på den frågan. Så inga tvillingar för oss. Det hade varit riktigt mysigt. Faktiskt. Då får våra kära vänner som väntar tvillingar dra sin vagn med tvillingar själv. Men förhoppningsvis gör jag dem sällskap med en liten i min!

/Anna

Att sitta på rad

I måndags var det dags för blodprov. Provet tas för att se om jag har rätt dos av Puregonet.

Kom till ferten tidigt på morgonen. Satt mig bredvid en annan tjej som också skulle ta blodprov. Om det var för samma som jag visste jag inte då. Där sitter vi och väntar och tittar på våra naglar. Pillar bort lite smuts under våra naglar och begrundar dem. Det kommer en till tjej. Hon hade pumps och en snygg pennkjol. Hon jobbade nog på bank. Hon satte sig bredvid mig.

Där sitter vi. Tre tjejer på rad och tittar på våra naglar medans vi väntar på att få ta vårt blodprov. Där sitter vi. Tre tjejer på rad som går igenom samma sak. IVF. Ingen sa något, men jag är helt säker på att vi, alla tre, tänkte på samma sak. -Gör hon också IVF? Undrar hur länge de har kämpat för att få en liten familjemedlem. Ja ni vet. Sånna tankar.

Hur jag vet att vi går igenom samma sak? Vi alla väntade på att få gå till "vår" sköterska på ferten, och inte till de andra tjejerna som normalt tar blodproverna där.

Provet gick fort att ta. Som med alla blodprov. Åkte hem igen och inväntade samtalet om resultatet som skulle komma innan lunch. Hon ringde upp redan kl 11 och berättade att blodprovet var onödigt (?!) högt och att jag skulle komma in på tisdagen för en extra koll. Så jag inte blir överstimulerad eller så. Sen så skulle jag ta 100 ml i sprutan på kvällen istället för de 150 ml jag tagit tidigare.

Blev lite orolig att allt var gjort förgäves, och vi var tvugna att starta om igen. Men vad vet man egentligen? Man spekulerar bara och tänker den värsta tänkbara situationen. Bara att vänta att se helt enkelt. Hur lätt det nu är...

/Anna

Att läsa en bipacksedel del 2

Efter att ha tagit fyra sprutor så kanske det är dags att ta en titt på bipacksedeln och se om det är några biverkningar jag bör känna till. Går återigen in på Fass och söker på Puregon.

Vanliga biverkningar:

• Huvudvärk. Jag får stå ut. Helt enkelt.
• Reaktioner vid injektionsstället. Inte så farligt känner jag.
• Överstimulering (OHSS). Det här har jag läst att detta är inte bra. Så nej tack!
• Bäckensmärta. Ok, hur mycket smärta pratar vi om här?
• Buksmärtor. Se rubriken ovan.

Mindre vanliga:

• Bröstbesvär. Ömhet pallar jag, men vad menare de mer?
• Diarré, förstoppning. Som sagt. Lagom är bäst.
• Förstorad livmoder. Låter inte vidare trevligt om ni fråga mig. Är det farligt? Dör man?
• Illamående. Som jag sagt tidigare även här. Illamående, fine. Kräkningar, nej tack!
• Cystor på äggstockarna. Låter inte bra.
• Vridning av äggstockar (ovarietorsion). Usch, här pratar vi smärta! Den passar jag. Ok?!

Sällsynta:

• Blodpropp. Kommentar överflödig. Inte sant!

Känner mig rätt lugn ändå, men det kan vara skönt att veta vad som kan hända.

På måndag är det dags för blodprov på ferten för att se om jag har rätt dos av Puregonet. Onsdag är det ultraljud. Är allt som det ska så kommer det ett samtal från Uppsala. Mer om det sen. Ok!


/Anna

Att ta en spruta

Tog min första spruta i onsdags. Var inte nervös förrän jag satt där med färdig puregon-penna redo att sticka in den i magen.

Nålen var inte stor alls. Såg inte mycket ut för världen. Den där tunna, lilla nålen. -Ta tag i magen med tumme och pekfinger, sedan kör du in sprutan i magen och trycker ner knappen på pennan. Sen är det klart! Visst, ok. Det klarar jag, sa jag. Det gjorde jag inte. Om ni inte visste det innan så berättar jag det nu. Det är inte meningen att man ska köra in nålar i kroppen hursomhelst. Hjärnan säger att det här är inte rätt. Och säger stopp. Gör. Det. Inte.

Sköterskan sa att det här är så vanligt att tjejer tvekar här. Men tänkt så här, sa hon. Det finns små 6-åriga pojkar och flickor med diabetes som gör det här på sig själva varje dag. Lite perspektiv, tyckte hon. Jo jo, hmm ja, kan de kan väl jag *mummel* -Andas in och räkna till tre, säger M till mig.

Ett, två, tre...

Näpp, nålen gick inte in i magen den här gången heller. Ok, en gång till kör vi då. Den här gången gör jag det. Lovar. På heder och samvete. Typ.

Ett, två, tre...

F****n! Nä skärpning nu Anna. Tänk på de små barnen som gör det här varje dag.

Ett, två, tre...

Iiiih, den är inne. -Vaaa? Var det här allt? Herregud, det kändes ju inte alls. Åh så fånigt!

Jag lovar det kändes inte. Inte alls. Såg nästan fram emot att få ta nästa spruta. Ja nästan i alla fall.

Tog den andra igår kväll. Blev nästan samma visa där. Skruvade i nålen, och ställde in dosen, 150 mg. Ok, då är det bara att köra i den i magen. Alltså tusan. Det var inte så lätt den här gången heler. Hjärnan sa nej. Nepp. Nope. Don´t do it! Men jag övermästrade Mr Hjärna och tjoffade in den. och precis som dagen innan så kändes det inte ett dugg. Liten bloddroppe kom, men det är vanligt. Så nu är det slut på fånerierna, och Mr Hjärna får helt enkelt sparken. Bye, bye!

Livsfarlig Puregon-penna redo för anfall

En julinstallation

Äntligen har jag ordnat en adventsljusstake! På lunchen i tisdags sprang jag som en skållad råtta mellan butikerna i jakt på det jag hade föreställt mig i mitt huvud. Och till mitt stora förtret så fanns inte det jag ville ha. Dvs säga glasflaskor. Jag fick tänka om. Helt. Jag köpte hem fina plåthjärtan från det här stället. Sprang vidare till blomstersffären och tänkte inhandla en ljuslykta, men kom hem med det här istället...

Köpte ett fat i plåt, stort (!) ljus, bonsai-pinnar, kulor, vitmossa och en succulent. Och vips voilá. En adventsinstallation!

Inte vad jag hade tänkt, men tror mig tusan att det blev bättre än min originalidé.

Plåthjärtat jag köpte satte jag fast här:

Fäste hjärtat med en pärla som jag normalt sett brukar ha i krukan framför. I bakgrunden skymtar ni kudden som jag köpte innerkudde till igår. Nu är vi halvvägs i julpyntandet. Ikväll blir det fönsterputsning i köket och sätta upp ljuskransarna som M handlade igår. Visar hur det blev imorgon!

Todeloo!

1:a advent?

1:a avent 2010

Ojoj, här glömdes 1:a advent bort och jag har inte haft upp en endaste liten julstjärna i fönstren. Har börjat förbereda julen idag med städning. I helgen blir det fönsterputs och nya gardiner ska sättas upp. Är sugen på nya julstjärnor till fönstren i år också. Det får inhandlas efter jobbet imorgon.

Förra året var jag ute i god tid och gjorde en fin adventsljusstake. I år har jag glömt... Såg i Allt i Hemmet en variant med glasflaskor som adventsljusstake. Det är jag sugen på att ha i år. Sen fina siffror som man hänger på. Kanske ska köpa kanelstänger och stjärnanis och stoppa i flaskorna. Eller varför inte lite mossa? Får låta kreativiteten flöda. Eller nåt.

Tisdagsprojekt:

• Handla nya adventsstjärnor (eller kransar) till fönstren
• Flaskor till advenstljusstaken
• Kryddor och/eller mossa
• Siffror i plåt. Eller varför inte plåthjärtan?!
• Innerkudde till mitt julkuddfodral (köpt förra året...)
• Utebelysning ska upp på balkongen

Det lär nog ta hela kvällen imorgon. Tur att vi har en härlig julskinka i kylen så vi slipper laga middag.



Äntligen kom den där blödningen också, så nu är jag redo för sprutstart på onsdag. Åh vad jag längtar efter att få köra in en nål i magen. Varje dag! Ingen ironi alls. Jag lovar.

Önskar er alla en Berit-fri vecka. Stormen då alltså.


/Anna

Mina drömmar

Jag drömmer om en familj med små barnfötter som trippar barfota in i sovrummet på morgonen som väcker mig med sitt skratt. De kryper ner i sängen och lägger sig nära under täcket. Deras kalla fötter värms mot min kropp. Vi kramas, och jag håller om dem. Hårt. Att få höra -Jag älskar dig, mamma saknas i mitt hjärta. Att få pussa mina älskade barn på pannan och säga till dem att -Jag älskar dig!

Jag drömmer om att få ha en gravidmage. Att känna barnets sparkar i magen, och att M smeker min mage och som får känna sparkarna mot sin hand. Jag drömmer om gravidkrämpor, vakna nätter och underbara morgnar. Jag drömmer om att få leva mitt liv tillsammans med M. Att få vakna varje morgon med honom och att tillsammans gå genom livets alla skeden. Jag drömmer om ett långt liv med honom. Tillsammans som en familj. Det är det enda jag drömmer om. Jag kan skriva att jag drömmer om att få leva ett rikt liv med mycket pengar, fina bilar och en stor flådig villa. Men det är inte det jag drömmer om allra mest. För mig är en familj den största drömmen. Och jag hoppas att den drömmen en dag slår in.

/Anna

Välkommen fredag!

Välkommen fredag. Välkommen helg!

Nu jobbar jag visserligen hela helgen, men det betyder ju inte att jag inte få ha helgmys ändå.

I natt vaknade jag av att jag hade så ont i ena äggstocken. Det riktigt värkte och molade. Så det kan kännas när man ska ha mens ungefär. Fast värre. Kunde inte somna om, så jag gick upp och tog mig en alvedon. Kunde somna om, och när jag vaknade var värken borta. Skönt.

Jag ska ju få en mensliknande blödning och då ska jag ringa till "ferten", men den har inte kommit än. Undrar om den ska vara precis som en mens, att man blöder i flera dagar. Hmm, får kolla upp det. Den ska i alla fall komma ungefär då min "vanliga" mens ska komma. Nåväl. Nog menspratat.

Tittade på "Drömmen om ett barn" igår som går på Tv3. Det gör så ont i mig när jag ser paren som försökt i flera år, precis som vi, men som redan gjort otaliga IVF. Som misslyckats. Jag förstår precis hur de känner. Hopplösheten, och saknaden av att få vara gravid. Jag har varit väldigt positiv i tankarna om allt det här med IVF. Jag måste tro på att det kommer att lyckas första gången. Men som de sa igår i programmet -att många inte blir gravida på första försöket. Vill gärna tro att det kommer att fungera. Så kände nog de andra paren också under sitt första försök. Och andra. Och tredje.

Måtte det bara ta sig!

/Anna

Mina rädslor

Jag är väl inte rädd, egentligen, för spindlar och andra små kryp/insekter. Men jag hatar! dem. De krälar och kryper, och de är kvicka små rackare.

Vad jag egentligen är rädd för är att bli ensam. Att inte ha någon vid min sida. Jag är rädd för att dö. Rädd för att mina nära och kära ska dö. Att de jag bryr mig allra mest om inte kommer att finnas längre skrämmer mig så. Usch, kan knappt tänka på det.

Det är svårt att beskriva med ord hur det känns, men känslan finns där. Inuti mig. Det är inget jag tänker på dagligen att mina nära kommer att försvinna en dag. Skulle jag göra det skulle jag inte kunna leva ett normalt liv. Det skulle äta upp mig. Jag värdesätter dem varje dag, även om jag inte säger det varje gång jag träffar dem. Men jag hoppas verkligen att de vet att jag gör det. Att jag älskar dem alla villkorslöst.

Att inte ha kontroll över vad som händer med mig kropp när vi går igenom IVF skrämmer mig. Att inte riktigt veta om det kommer att lyckas första gången eller inte. Sånt skrämmer mig. Samtidigt som det är oerhört frustrerande att förlita mig på dessa läkare. Att inte kunna bli gravid skrämmer mig. Att inte kunna få barn skrämmer mig. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att få uppleva känslan av att få ha en härlig gravidmage. Det är det jag vill allra mest i hela världen. Att få bebisen kommer sen. Nu vill jag inget mer än att få den där magen. Jag är så rädd att jag inte kommer att få den. Gravidmagen.

Alla säger att -Självklart kommer du få det, Anna. Ge det lite tid bara. Det kommer när det kommer. Men tänk om det inte gör det då? Hur kan de vara så säkra på att det kommer att ske, när jag själv är osäker. Jag är rädd för att tro dem. Vill så gärna tro, men jag är rädd.

/Anna

Att ha huvudvärk

Jag startade morgonen med ett litet pepparkaksbak. Inte kavla och stansa ut formar. Utan hyvla pepparkaksdegen i tunna härliga flarn. Så där enkelt ni vet. För att sedan avnjutas med ett glas iskall mjölk. Eller två.
Idag är det finare väder i Storstaden än igår. Vi kan behöva lite solsken innan vintern kommer och blir så där långdragen och mörk.

Har haft en hel del huvudvärk under den senaste veckan. Det tär på en litegrann. Oftast hjälper inte alvedon, så jag får ta mina migräntabletter istället. Huvudvärken eskalerar ofta till migrän, så jag ser det lite som att ta i förebyggande syfte. Det är väl egentligen den enda biverkningen jag känt av. Trodde jag skulle bli ett "hormon monster" av nässprayen. Men såklart glad att jag inte blivit det. Eller det kanske är M som ska vara glad. Vem vill ha en galenpanna hemma?
Om en vecka är det dags för sprutstart, och jag fram emot det. Faktiskt. Se fram emot att få sticka en nål i magen varje dag känns ju inte helt normalt. Men det är bara en sak vi måste göra för att få det vi vill ha i slutändan. En bebis!

/Anna

En grå dag i Storstaden

Igår var det grått och trist. Allt var grått. Mina lavendelbuskar har blommat färdigt för i år, och där står dem. Grå och trista. Men på ett sätt är de vackra ändå, där de står i sina betongkrukor. Det ser ut som frosten bitit tag i dem och håller dem i ett järngrepp. Men så är inte fallet. Vintern har inte kommit än. Termometern visade plus fem komma tre grader. Det är den 23:e november och vi har så många plusgrader? Det är något konstigt med vädret gott folk. Betyder det att snön, när den väl kommer, kommer att ligga kvar i maj? Det måste ju bli någon form av förskjutning någonstans. Inte sant?


/Anna

Dator. Ett nödvändigt ont.

Datorn är hemma igen efter flera dagar på datasjukhuset. Dyr historia det där. De har samma typ av hälsoreform som de har i Amerika, på datasjukhuset. Man betalar alltså för sig om man inte har försäkring. I detta fallet gick vår ut för en månad sen. Med nytt grafikkort och lite extra ramminnen så har hon några år till att gå. Får vi hoppas.
Dator är ett nödvändigt ont. Jag vill hellre ha alla mina fotografier inklistrade i ett album än inklistrade i olika mappar på datorn. Har redan förlorat hundratalts bilder i datordöden, och vill inte uppleva det  igen.

/Anna

Min favoritplats

När jag valde "min favoritplats" som ämne tänkte jag att det här blir enkelt att skriva om. Utan att ha någon speciell plats i åtanke. Det visade sig att jag inte hade en favoritplats. Ett smultronställe. Jag hade flera.

Mallorca. Ett semestermål för många. Kan förknippas med första utlandssemestern med gänget i Palma eller familjens paradis, Alcudia. Vi åker till Alcudia där stranden sträcker sig milslång, där havet är azurblå och himlen vacker. Barnfamiljerna flockas runt poolerna på de stora hotellkomplexen, och vi parkerar oss under ett parasoll på stranden. Det är, för oss ett paradis. Inget ompa ompa eller dunka dunka som stör, eller jobbiga "inkastare" som tjatar öronen av en för att få in just dig på deras restaurang. Ljudet av barnskratt och vågorna som skvalpar in mot stranden är som man säger, balsam för själen.

Det är långgrunt och vi leker som två barn i vattnet. Älskar det! Från morgon till sena eftermiddagen ligger vi där, under vårt parasoll och njuter av solen som värmer skönt i ansiktet. På kvällen avnjuter vi en god middag. Det finns många genuina restauranger kvar, och inte bara turistfällor med dålig mat som de snabbt svänger ihop och som ligger på tallriken efter 5 minuter. Kan rekommendera en restaurang som ligger i "gamla" Alcudia, där muren, som romarna byggde, omringar små butiker och restauranger. Ca´n Costa bjuder på genuin mat. God mat!

I Sverige finns det så många vackra platser. Och en plats som ligger oss varmt om hjärtat ligger i Västmanland. Ängsö. Vackert beläget vid Mälaren. Grönt och lummigt.

Där, genom skogen gick vi med picnickorgen i högsta hugg, ute på vår första dejt, fäktandes bort alla myggor tills vi kom fram till vattnet. Det var så vackert och lugnt. Vi satt på bryggan och det kändes som om tiden stod stilla. Att få sitta där och titta ut över Mälaren med sitt livs kärlek är obetalbart. Att få hålla honom i handen, och dingla med fötterna ner i det ljumna vattnet. Solen går sakta ner, och mörkret faller. Myggen biter. Hårt. Vi packar ihop vår korg och springer skrattandes genom skogen och drömmer om att få komma tillbaka igen. Och det snart!

Vad har ni för smultronställen? Vilken plats i världen har en plats i ditt hjärta?

/Anna

En trasig dator

Bild lånad från Google

Vår dator har blivit sjuk. Den är nu inlagd på datorsjukhuset här i stan. Hoppas att den kommer tillbaka snart. Frisk och kry!
Tyvärr får uppdateringarna lida lite fram tills dess. Jag vet. Det är jättetråkigt. Hade ju verkligen börjat komma in i det här nu. Skriver lite snabbt från jobbet istället.

I lördags hade jag migrän. Vaknade med huvudvärk, som sedan eskalerade till migrän. Tog en tablett och sov ett par timmar mellan 13-15. Sen var jag som ny igen. Undrar om det var en biverkning av nässprayen?
Kvällen spenderades med Svägerska med familj. Det bjöds på löjromstoast, plankstek och pannacotta. Supergott! Visar bild på det sen, ok!

Söndagen spenderades hemma. Hela dagen. Var inte ens utanför dörren. Hade Harry Potter-maraton. Vi såg de två sista filmerna. Måste säga att jag tyckte de var riktigt bra. Faktisk!
Ska försöka komma ifatt med min "30-dagar" så fort datorn kommer hem igen.

Är trött som, ja. Jag vet inte vad. Skulle kunna sova hela dagarna. Det tror jag däremot är en biverkning på sprayen. Man ska väl vänja sig inför graviditeten när man är supertrött i början.

På återseende!

/Anna

Att läsa en bipacksedel

Tänkte att det kanske kunde vara bra att läsa bipacksedeln på nässprayen jag tar. Går in på Fass och söker på Suprecur. Scrollar ner till biverkningar, för det känns ju viktigt. Man vill ju inte få vårtor i ansiktet eller så.

Läser om de vanligaste förekommande:

• Viktökning. Jahapp. Då kommer jag bli tjock nu alltså. Suck!
• Huvudvärk, yrsel, dåsighet. Huvudvärk har jag ofta så det gör varken från eller till.
• Ökad eller minskad huvudbehåring. Kom igen! Flintis?!
• Illamående, kräkningar. Illamående, fine. Kräkas är ju ingen favoritsyssla.
• Diarré, förstoppning. Lagom är bäst. Inte sant?

De mindre vanligaste:

• Ökad eller minskad kroppsbehåring. Neandertalare nästa!
• Vätskesamling i ansikte, armar och ben. Låter inte vidare kul.
• Ångest, depression. Kommentar överflödig.
• Mjölkutsöndring. Bara vid amning tack.

Sällsynta:

• Andnöd, kramp i luftrörens muskulatur. Andas bör man, annars dör man.
• Hörselstörning. Hör lite illa från början, så det kommer jag inte lida av.

Alltså. Det är ju inte roliga biverkningar. Håller er underrättade vid eventuella förändringar. Hihi!

/Anna

En morgon i Storstaden

God morgon!

Det är en disig morgon och det är inte minusgrader. På frukostbordet ligger mina två nya magasin som kom på posten igår. I Damernas Värld kan ni läsa en intervju med Zlatan. Världens bästa Zlatan! Och i Mama kan ni läsa om årets alla härliga mammor som utsågs på Mama galan i söndags. Ser verkligen fram emot att få krypa upp i fåtöljen och läsa i timmar och dricka mitt Indian Spice te.

Men någon mysig läsning i timtals i fåtöljen blir det tyvärr inte nu. Tvätten tumlar runt i maskinerna i tvättstugan, och jag borde väl egentligen köra ett varv med dammsugaren också. Men känner jag mig själv rätt, så kan det vänta en dag till. Några dammtussar dör jag inte av, men oinvikta kläder och disk. Gaaa!

Puffade imorse igen. Går bra än så länge. Funderar över när jag kommer märka skillnad i kroppen. Hormonerna borde väl hoppa och fara. Och M ska väl få en utskällning för ingenting. För det är väl så det är? Har fått det för mig i alla fall.

En liten fundering. Ska man berätta för chefen att man går igenom IVF, eller inte? Lite kluven där. Känner mer spontant för att vänta tills vi blir gravida och har passerat v 12. Om det inte blir uppenbart då förstås. Eller om chefen frågar mig rakt ut. Hmm, det tåls att tänka på.

Nu ska jag fånga dagen. Eller tvätten snarare, för att sedan fara iväg till jobbet och jobba till sena kvällen.

Todeloo!

/Anna

Min familj

Ja. Jag tänkte berätta lite om min familj. Då kanske ni får ett litet hum om hur jag är också, och vart mina egenheter kommer ifrån. Egenheter har jag. Både bra och dåliga...

Mammsen: En kvinna i sina bästa år. Eller inte vet jag om 61 är de bästa åren, men det låter lite mysigt. Så. En mamma som föddes i Finland, och kom till Sverige som liten flicka. Hon är bestämd min mamma. Känslig. På ett bra sätt. Hon är rolig och har humor. Gillar amerikanare. Bilarna då alltså, inte människorna. Eller hon kanske gillar dem med. Vad vet jag. Hon stickar och virkar. Det är sockor, gubbar, och tavlor kan det också bli ibland. Hon är en hejare på att baka. Bullar och biskvier. Marängtårtor och mockarutor. Mums! Dillköttet med potatis är en favorit. Och korvgrytan med körv, potatis och rotfrukter. Önskar att jag träffade henne oftare. Jag älskar min mamma!

Pappsen: En riktig dalkarl med faiblesse för traktorer, amerikanare och Gunillakakor med mjölk. Han gillar 60-talsmusik och lyssnar på t ex den här när han är i sin verkstad meckandes med någon av sina bilar. Han har nära till skratt, och är en riktig skojare, min far. Han kan göra sånt där rulljud med den där flärpen i halsen. Låter som Eartha Kitt. Rrrrrr! Sjunger gärna för barnbarnen -Nere på botten i en liten liten damm, där simmar tre fiskar med deras mamma fram. Simma sa mamma å ett tu å tre. Å dom sam och dom sam, sam fram i sin damm. Mycket bra liten sång det där. Han sjöng den ofta för mig som barn. Min pappa han är härlig han!

Storasyster 1: 11 år äldre än mig. Hon gillar Harley´s och har en riktig knutte till karl. Inte Sons of Anarchy-knutte. Men typ. Omtänksam och en riktig djurvän. Jag fick döpa hennes första katt. Mimmi. Efter Mimmi Pigg. Flyttade hemifrån tidigt, men jag hälsade på henne och sov över ofta. Hon har galen humor, och hon vet vad hon vill. Henne sätter sig ingen på. Hon har en supergo dotter, som hunnit fylla 18 år. Världen skulle inte vara den samma utan henne!

Storasyster 2: Knappt 4 år äldre än mig. Ett riktigt rivjärn är hon min syster. Hon säger vad hon tycker. Också känslig. Precis som mamma och jag. Hon har två underbara barn på 8 och snart 6 år gamla. Min syster och sambo var också oförklarligt barnlösa. 3 misslyckade IVF. Sedan kom de två skruttungarna på den "naturliga" vägen. De bor på en stor gård på landet. Hästar, hundar och katter finns det gott om. Hon kan allt om barnvagnar och babytillbehör. Går på Ladies Night varje år. Hon är också duktig på att baka. Och sy kan hon med. Livlig, temperamentsfull, glad och härlig. Det är MIN syster det!

M: Han har jag ju redan berättat allt härligt om, så han får vara nöjd! Haha!

Svärmor: En tös från landet som flyttade med sin kärlek in till stan. Älskar skaldjur. Räkor, rökta som färska kan hon äta kilovis av. Avnjutes gärna med ett glas gott vitt vin. God lyssnare. Underbar på alla sätt och vis. Hon är klok och söt. Avnjuter gärna en sommardag i trädgården, eller i skogen. Hon är min extramamma!

Svärfar: Ojoj, vart ska jag börja. Storstadskillen som spelade i dansband som grabb. Det var då han raggade upp Svärmor. De har seglat på de sju haven. Eller vänta nu. Det var på Sveriges sju... Eller det var typ Östersjön, Mälaren och sånt de seglade på varje sommar. M är ju i princip uppvuxen på en båt. Han, svärfar drar otroligt dåliga vitsar. Men ibland skrattar man ändå, för de är så trist roliga. Ni förstår. Han har hundra historier, som jag funderar på att göra en bok av. Tänk er "Det bästa av svärfars sämsta" Förstå vilken storsäljare det skulle bli.

Svägerska: Hon är en bestämd liten kvinna. Ja liten, för hon är 15 kilo lättare nu. Stor eloge för det! Mycket rar, och vi har väldigt roligt ihop. Prata och dricka vin gör hon gärna, och jag gör henne gärna sällskap. Två barn och en man har hon. 12 och 8 år. Nej inte mannen, han är typ 40+ och härliga är även de. Hon vill gärna ha rätt, men när M säger att hon har fel... Då kan jag lova, då är diskussionen igång. Ödmjuk, omtänksam och rar. Vad glad jag är som fått en sådan fin svägerska!

/Anna

Att ha massor med mediciner

Nässpray, puregon penna (spruta), ampuller till sprutan

och en himla massa vagitorier.  

Min fina neccesär (Tack Malin!) där en del av min

medicin kommer att ligga. Det blir ju lite roligare då!

Här kommer en lista på medicinen jag har hämtat ut, för en näpen liten summa av 1245 kr. Som hittat!

• Suprecur 15 mg. 2 flaskor nässpray 10 gram
• Puregon 900 ie/1,08 ml
• Puregon 600 ie/0,72 ml
• Ovitrelle 250 mkg/0,5 ml
• Progesteron vagitorier 400 mg 60 st
• Puregon penna

Ett litet schema på hur det kommer att se ut med medicineringen och läkarbesök:

• 16/11 Spraystart, Suprecur, 2 puff 3 ggr dagligen. Tas morgon, middag och kväll.
• 30/11 Möte på "ferten" för att lära mig att hantera puregonpennan. Sprutstart.
• 30/11 1 Puff 3 ggr dagligen samt 150 ml puregon i spruta som tas på kvällen
• 5/12 Blodprov
• 9/12 Ultraljud
• Vecka 50 Äggplock och ev. återinföring av befruktat ägg

Innan äggplocket kommer jag även ta Ovitrellesprutan som är en ägglossningsspruta. Vet inte detaljerna kring det ännu.

Känns fortfarande lite overkligt. Jag tänker "tänk om"-tankar. Tänk om vi blir gravida vid första försöket i december och allt går vägen. Då skulle det betyda att vi har en liten bebis i september. Galenpanna!

/Anna

En busy dag och läkarbesök

Igår var det en busy, busy dag!
Dagen började med ett besök på fertilitetsmottagningen. Jag skulle få mina recept och kolla hur många ägg det fanns. Till min positiva förvåning så skulle jag få börja med nässprayen direkt, och inte idag (torsdag) alltså. Så igår puffade jag tre gånger. En gång i varje näsborre. Medicinen hetter nåt i stil med Sacre Ceur. Måste nog kolla upp det där. Strax tillbaka...
Suprecur. Det var ju något helt annat.

Jag hade ca 8-9 ägg i varje äggledare, så det finns många ägg att stimulera. Tror att det är positivt. Fick ett schema på hur och när allt ska ske. Började med nässprayen igår, och ska tillbaka till "ferten" den 30/11. Då ska jag lära mig hur man tar sprutan! Hjälp, säger jag bara. Kanske inte är så farligt, men lite läskigt är det.

Sedan skrev han ut recept på allt jag ska använda. Och det är inte lite det heller. Ska visa en bild på allt lite senare!

Ville bara slänga in detta och berätta att jag alltså har börjat nu. Oh my, detta är så spännande! Vill ta nässpray hela tiden. Nästan i alla fall.

Så inlägget om "Min familj" kommer ikväll istället. Och då får ni lära känna mina familjemedlemmar. Eventuellt kanske i punktform.

Kärlek till er alla!

/Anna

Min första kärlek

Alla har vi haft en tonårsförälskelse. Min hette Niklas. Han var 18 år, jag 16. Han hade gyllene hår som låg i mittbena som han hade sprayat tillrätta med Proffs hårspray. Den rosa flaskan. Han var en svärmorsdröm med ljusblå ögon med långa ögonfransar och ett skratt som smittade av sig.

Han och hans kompisar stod på parkeringen i hans skruttiga gamla golf, och vi åkte upp bredvid dem och parkerade. Jag sa inte mycket den kvällen, utan beundrade honom där han satt och spelade den här låten på repeat. Han tittade på mig ibland, och när våra blickar möttes rodnade jag och fnissade lite. Ni vet så där som tonårstjejer gör. Kvällen varade inte för evigt, och vi skiljdes åt.

Vi gick i samma skola, och jag undrade hur jag missat att se honom innan den där kvällen i bilen. Några dagar senare i korridoren ser jag honom. Vi tittar på varandra hela vägen tills vi möts. -Hej! Han saktar ner och smeker lätt min arm. Tiden gick som i slow motion, och jag hörde vartenda slag som mitt hjärta slog. *dunk dunk dunk* Sedan försvann han vidare i korridoren.

En lördag ringer telefonen. -Hej, det är Niklas! *dunk dunk dunk* Jag trodde hjärtat skulle slå ur bröstet. -Jag undrar om du vill komma på fest ikväll? Herregud! Är det på riktigt, tänkte jag. Svarade något sådär lamt svar, och tyckte att jag gjort bort mig. Totalt! Kvällen var underbar. Jag satt i hans knä och han höll om mig. Jag var i sjunde himlen. Fjärilarna flög runt som i ett kaos i magen. Varje dag. Vi sågs så ofta vi bara kunde. Vi låg i hans säng och pratade om allt möjligt. Kyssar hörde ju till vanligheten också. Eller så spelade vi "vändtia".

Det var skolavslutning och tivoli i staden. Gatorna var fulla med glada studenter och tivolisugna människor. Jag skulle möte upp Niklas på stan kl 21. Det fanns ju inte så många mobiltelefoner då, så man bestämde i förväg var och när man skulle ses. Den gamla goda tiden ni vet. Han kom 10 minuter sent. Jag såg direkt att något var fel. Han började säga något, och jag bara vände mig om. Vill inte, vill inte, vill inte att han gör slut, tänkte jag. Han gjorde slut. Bara sådär. Jag grät inte då. Ville inte att han skulle se det. Han gav mig en kram och pussade mig på pannan, sen gick han. Borta. Slut. Ringer hem och pappa säger att han kommer. Sitter på en bänk och väntar. Nu gråter jag. Bilar åker förbi på gatan. Glada studenter -För vi har tagit studenten! Där kommer en bil, Niklas och hans kompisar. Han tittar på mig när de åker förbi. Jag vill inte titta tillbaka. I bilen hem snyftar jag och pappa tröstar och säger att -Det kommer att finnas fler killar, Anna. Han var inte rätt för dig.

Han hade väl rätt min pappa. Han var inte rätt för mig. Men oj vad jag var ledsen. Grät mig till sömns, natt efter natt.

Men det gick över. Det gör ju alltid det.

Vår resa

En vecka senare på Rhodos.

Vår resa har pågått i fyra år nu. Eller snarare 4 år och 3 månader. Jag pratar inte om någon härlig resa runt jorden, utan om den långa resan mot att få bilda familj.


Vi hade precis gift oss och jag hade ett år kvar i skolan när vi bestämde att nu vill vi ha barn. Vi slutar med p-piller i augusti då blir det säkert bra, det tar ju ett tag innan de försvinner ur kroppen. Det hade man ju läst om. Då får vi barn någon månad efter jag gått klart min utbildning. Det passar ju utmärkt! Efter det nya året satsade vi lite mer helhjärtat på det och försökte verkligen passa in de där fertila dagarna. Visste egentligen inte riktigt vad ägglossning var riktigt, och om hur, var och när den skulle ske. Tiden gick och vi blev inte gravida. Ett år passerade och det var inte så hemskt egentligen, och jag minns att jag aldrig tänkte att tusan att vi aldrig blir gravida. Hösten kom och gick. Det blev vinter. Minns att jag pratade med en gynekolog som berättade att det fanns en fertilitetsmottagning dit man kunde vända sig om man hade svårt att bli gravid. Jag gjorde slag i saken och ringde. Fick en tid redan efter ett par veckor.

Det var då vi påbörjade en utredning. Fertilitetsutredning. Hjälp! Detta känns stort och lite läskigt.Tankarna spretade åt alla håll. Är det något fel på mig? Är jag steril? Usch, hemska tanke! Ett enda virrvarr i huvudet. Det togs olika prover för att se om jag ägglossade samt om jag hade fullgott skydd för Röda hund. Mannen, han fick lite ”egentid”. Så att säga.

Det gjordes undersökningar och spolning av äggledare. Som jag tusan tror är på min topp 5 lista av smärtsamma saker jag gjort. Maj gad! Min kropp reagerade inte riktigt som varken dom eller jag hade förväntat. Min kropp började krampa. Rejält! Alla muskler i kroppen drog ihop sig, och talet det ska vi inte prata om. –Anna, vill du att M ska komma in? frågar barnmorskestudenten. –Mjeej, mjaag vjill jinte ajjt hjan schka sche mej schå här. Pratade som en gammal alkoholiserad ryss som nyligen lärt sig svenska. Ja, eller nåt sånt. Och där ligger jag i en gynstol med underlivet i vädret med kramp i hela kroppen. Not my pridest moment. Om vi säger så. Barnmorskorna springer ut ur rummet och hämtar syrgastuben, och M som sitter utanför och väntar funderar vad tusan som är på G. Barnmorskan springer ut igen, den här gången för att hämta nåt muskelavslappnande preparat. Tredje (!) gången hon springer ut kommer hon tillbaka med båren. –Nu är det klippt! tänker M. -Nu blir jag änkeman. Slutet gott, allting gott som man säger. Men kul, nej det var det inte. Skulle jag göra undersökningen igen? Inte en chans i helvete. Rent ut sagt.

Våren och sommaren gick och jag åt ett preparat som heter Pergotime. Tyvärr utan resultat. Sommaren led mot sitt slut, och jag tyckte att mensen borde ha kommit vid det här laget. Mensen kom inte. Tog ett test, och titta! Ett extra streck på graviditetstesten kom nästan omedelbart upp. Total lycka! Var det verkligen sant? Har vi lyckats bli gravida utan hjälp? Tog några tester till innan vi verkligen trodde på det.

Lyckan blev kort. Hade blödningar var och varannan dag i tre veckor. Googlade missfall dagligen. Efter en dag på jobbet kommer jag hem och det börjar blöda. Mycket. Visste att det här kan inte vara något annat. Ringer M och gråter. Han kommer hem direkt. Jag gråter hela kvällen. Sörjer det som aldrig blev. Dagen efter var jag tom. Hade inget mer gråt i mig. Var hemma en vecka från jobbet, och sex dagar efter missfallet åker vi till Rhodos. Resan som vi redan hade bokat. Rresan gjorde oss gott.

Eftersom vi nu hade blivit gravida ”utan hjälp”, fick vi inte längre fortsätta hos fertilitetsmottagningen.

Ett år till passerade utan resultat. Det enda som hände under den tiden var att jag fick fel på sköldkörteln. Hypotyreos. Det satte käppar i hjulet ytterligare, med inrådan från läkare att inte försöka aktivt medan kroppen ställde in sig på medicinen. Nederlag. Kände att nä, nu fan får det vara nog. Kan vi inte bara bli gravida?!

Kontaktade fertilitetsmottagningen igen efter 14 månader. Chefsläkaren säger att –Ja Anna, en enda graviditet på fyra år. Det är inte bra odds. No shit Sherlock, tänkte jag! -Vi provar pergotime några månader till, och funkar inte det, så kör vi igång med IVF så fort som möjligt efter sommaren.

IVF. Ajviäf. Provrörsbefruktning. Making a baby in a provrör. Jahapp. Det blev så alltså. Om det är den vägen vi ska gå, så är det bäst att vi snörar på oss Timberlanddojjorna på direkten. Sommaren kom och gick. Shit! Kalla fötter. Ska vi inte vänta liiite och se ifall det tar sig ändå? Jo, vi väntar lite. Vi väntade tillräckligt länge, och nu är det dags. Den här veckan smäller det. Vi börjar med IVF!

/Anna