I måndags var det dags för blodprov. Provet tas för att se om jag har rätt dos av Puregonet.
Kom till ferten tidigt på morgonen. Satt mig bredvid en annan tjej som också skulle ta blodprov. Om det var för samma som jag visste jag inte då. Där sitter vi och väntar och tittar på våra naglar. Pillar bort lite smuts under våra naglar och begrundar dem. Det kommer en till tjej. Hon hade pumps och en snygg pennkjol. Hon jobbade nog på bank. Hon satte sig bredvid mig.
Där sitter vi. Tre tjejer på rad och tittar på våra naglar medans vi väntar på att få ta vårt blodprov. Där sitter vi. Tre tjejer på rad som går igenom samma sak. IVF. Ingen sa något, men jag är helt säker på att vi, alla tre, tänkte på samma sak. -Gör hon också IVF? Undrar hur länge de har kämpat för att få en liten familjemedlem. Ja ni vet. Sånna tankar.
Hur jag vet att vi går igenom samma sak? Vi alla väntade på att få gå till "vår" sköterska på ferten, och inte till de andra tjejerna som normalt tar blodproverna där.
Provet gick fort att ta. Som med alla blodprov. Åkte hem igen och inväntade samtalet om resultatet som skulle komma innan lunch. Hon ringde upp redan kl 11 och berättade att blodprovet var onödigt (?!) högt och att jag skulle komma in på tisdagen för en extra koll. Så jag inte blir överstimulerad eller så. Sen så skulle jag ta 100 ml i sprutan på kvällen istället för de 150 ml jag tagit tidigare.
Blev lite orolig att allt var gjort förgäves, och vi var tvugna att starta om igen. Men vad vet man egentligen? Man spekulerar bara och tänker den värsta tänkbara situationen. Bara att vänta att se helt enkelt. Hur lätt det nu är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar