Mina rädslor

Jag är väl inte rädd, egentligen, för spindlar och andra små kryp/insekter. Men jag hatar! dem. De krälar och kryper, och de är kvicka små rackare.

Vad jag egentligen är rädd för är att bli ensam. Att inte ha någon vid min sida. Jag är rädd för att dö. Rädd för att mina nära och kära ska dö. Att de jag bryr mig allra mest om inte kommer att finnas längre skrämmer mig så. Usch, kan knappt tänka på det.

Det är svårt att beskriva med ord hur det känns, men känslan finns där. Inuti mig. Det är inget jag tänker på dagligen att mina nära kommer att försvinna en dag. Skulle jag göra det skulle jag inte kunna leva ett normalt liv. Det skulle äta upp mig. Jag värdesätter dem varje dag, även om jag inte säger det varje gång jag träffar dem. Men jag hoppas verkligen att de vet att jag gör det. Att jag älskar dem alla villkorslöst.

Att inte ha kontroll över vad som händer med mig kropp när vi går igenom IVF skrämmer mig. Att inte riktigt veta om det kommer att lyckas första gången eller inte. Sånt skrämmer mig. Samtidigt som det är oerhört frustrerande att förlita mig på dessa läkare. Att inte kunna bli gravid skrämmer mig. Att inte kunna få barn skrämmer mig. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att få uppleva känslan av att få ha en härlig gravidmage. Det är det jag vill allra mest i hela världen. Att få bebisen kommer sen. Nu vill jag inget mer än att få den där magen. Jag är så rädd att jag inte kommer att få den. Gravidmagen.

Alla säger att -Självklart kommer du få det, Anna. Ge det lite tid bara. Det kommer när det kommer. Men tänk om det inte gör det då? Hur kan de vara så säkra på att det kommer att ske, när jag själv är osäker. Jag är rädd för att tro dem. Vill så gärna tro, men jag är rädd.

/Anna