Att ta en spruta

Tog min första spruta i onsdags. Var inte nervös förrän jag satt där med färdig puregon-penna redo att sticka in den i magen.

Nålen var inte stor alls. Såg inte mycket ut för världen. Den där tunna, lilla nålen. -Ta tag i magen med tumme och pekfinger, sedan kör du in sprutan i magen och trycker ner knappen på pennan. Sen är det klart! Visst, ok. Det klarar jag, sa jag. Det gjorde jag inte. Om ni inte visste det innan så berättar jag det nu. Det är inte meningen att man ska köra in nålar i kroppen hursomhelst. Hjärnan säger att det här är inte rätt. Och säger stopp. Gör. Det. Inte.

Sköterskan sa att det här är så vanligt att tjejer tvekar här. Men tänkt så här, sa hon. Det finns små 6-åriga pojkar och flickor med diabetes som gör det här på sig själva varje dag. Lite perspektiv, tyckte hon. Jo jo, hmm ja, kan de kan väl jag *mummel* -Andas in och räkna till tre, säger M till mig.

Ett, två, tre...

Näpp, nålen gick inte in i magen den här gången heller. Ok, en gång till kör vi då. Den här gången gör jag det. Lovar. På heder och samvete. Typ.

Ett, två, tre...

F****n! Nä skärpning nu Anna. Tänk på de små barnen som gör det här varje dag.

Ett, två, tre...

Iiiih, den är inne. -Vaaa? Var det här allt? Herregud, det kändes ju inte alls. Åh så fånigt!

Jag lovar det kändes inte. Inte alls. Såg nästan fram emot att få ta nästa spruta. Ja nästan i alla fall.

Tog den andra igår kväll. Blev nästan samma visa där. Skruvade i nålen, och ställde in dosen, 150 mg. Ok, då är det bara att köra i den i magen. Alltså tusan. Det var inte så lätt den här gången heler. Hjärnan sa nej. Nepp. Nope. Don´t do it! Men jag övermästrade Mr Hjärna och tjoffade in den. och precis som dagen innan så kändes det inte ett dugg. Liten bloddroppe kom, men det är vanligt. Så nu är det slut på fånerierna, och Mr Hjärna får helt enkelt sparken. Bye, bye!

Livsfarlig Puregon-penna redo för anfall