Vår resa

En vecka senare på Rhodos.

Vår resa har pågått i fyra år nu. Eller snarare 4 år och 3 månader. Jag pratar inte om någon härlig resa runt jorden, utan om den långa resan mot att få bilda familj.


Vi hade precis gift oss och jag hade ett år kvar i skolan när vi bestämde att nu vill vi ha barn. Vi slutar med p-piller i augusti då blir det säkert bra, det tar ju ett tag innan de försvinner ur kroppen. Det hade man ju läst om. Då får vi barn någon månad efter jag gått klart min utbildning. Det passar ju utmärkt! Efter det nya året satsade vi lite mer helhjärtat på det och försökte verkligen passa in de där fertila dagarna. Visste egentligen inte riktigt vad ägglossning var riktigt, och om hur, var och när den skulle ske. Tiden gick och vi blev inte gravida. Ett år passerade och det var inte så hemskt egentligen, och jag minns att jag aldrig tänkte att tusan att vi aldrig blir gravida. Hösten kom och gick. Det blev vinter. Minns att jag pratade med en gynekolog som berättade att det fanns en fertilitetsmottagning dit man kunde vända sig om man hade svårt att bli gravid. Jag gjorde slag i saken och ringde. Fick en tid redan efter ett par veckor.

Det var då vi påbörjade en utredning. Fertilitetsutredning. Hjälp! Detta känns stort och lite läskigt.Tankarna spretade åt alla håll. Är det något fel på mig? Är jag steril? Usch, hemska tanke! Ett enda virrvarr i huvudet. Det togs olika prover för att se om jag ägglossade samt om jag hade fullgott skydd för Röda hund. Mannen, han fick lite ”egentid”. Så att säga.

Det gjordes undersökningar och spolning av äggledare. Som jag tusan tror är på min topp 5 lista av smärtsamma saker jag gjort. Maj gad! Min kropp reagerade inte riktigt som varken dom eller jag hade förväntat. Min kropp började krampa. Rejält! Alla muskler i kroppen drog ihop sig, och talet det ska vi inte prata om. –Anna, vill du att M ska komma in? frågar barnmorskestudenten. –Mjeej, mjaag vjill jinte ajjt hjan schka sche mej schå här. Pratade som en gammal alkoholiserad ryss som nyligen lärt sig svenska. Ja, eller nåt sånt. Och där ligger jag i en gynstol med underlivet i vädret med kramp i hela kroppen. Not my pridest moment. Om vi säger så. Barnmorskorna springer ut ur rummet och hämtar syrgastuben, och M som sitter utanför och väntar funderar vad tusan som är på G. Barnmorskan springer ut igen, den här gången för att hämta nåt muskelavslappnande preparat. Tredje (!) gången hon springer ut kommer hon tillbaka med båren. –Nu är det klippt! tänker M. -Nu blir jag änkeman. Slutet gott, allting gott som man säger. Men kul, nej det var det inte. Skulle jag göra undersökningen igen? Inte en chans i helvete. Rent ut sagt.

Våren och sommaren gick och jag åt ett preparat som heter Pergotime. Tyvärr utan resultat. Sommaren led mot sitt slut, och jag tyckte att mensen borde ha kommit vid det här laget. Mensen kom inte. Tog ett test, och titta! Ett extra streck på graviditetstesten kom nästan omedelbart upp. Total lycka! Var det verkligen sant? Har vi lyckats bli gravida utan hjälp? Tog några tester till innan vi verkligen trodde på det.

Lyckan blev kort. Hade blödningar var och varannan dag i tre veckor. Googlade missfall dagligen. Efter en dag på jobbet kommer jag hem och det börjar blöda. Mycket. Visste att det här kan inte vara något annat. Ringer M och gråter. Han kommer hem direkt. Jag gråter hela kvällen. Sörjer det som aldrig blev. Dagen efter var jag tom. Hade inget mer gråt i mig. Var hemma en vecka från jobbet, och sex dagar efter missfallet åker vi till Rhodos. Resan som vi redan hade bokat. Rresan gjorde oss gott.

Eftersom vi nu hade blivit gravida ”utan hjälp”, fick vi inte längre fortsätta hos fertilitetsmottagningen.

Ett år till passerade utan resultat. Det enda som hände under den tiden var att jag fick fel på sköldkörteln. Hypotyreos. Det satte käppar i hjulet ytterligare, med inrådan från läkare att inte försöka aktivt medan kroppen ställde in sig på medicinen. Nederlag. Kände att nä, nu fan får det vara nog. Kan vi inte bara bli gravida?!

Kontaktade fertilitetsmottagningen igen efter 14 månader. Chefsläkaren säger att –Ja Anna, en enda graviditet på fyra år. Det är inte bra odds. No shit Sherlock, tänkte jag! -Vi provar pergotime några månader till, och funkar inte det, så kör vi igång med IVF så fort som möjligt efter sommaren.

IVF. Ajviäf. Provrörsbefruktning. Making a baby in a provrör. Jahapp. Det blev så alltså. Om det är den vägen vi ska gå, så är det bäst att vi snörar på oss Timberlanddojjorna på direkten. Sommaren kom och gick. Shit! Kalla fötter. Ska vi inte vänta liiite och se ifall det tar sig ändå? Jo, vi väntar lite. Vi väntade tillräckligt länge, och nu är det dags. Den här veckan smäller det. Vi börjar med IVF!

/Anna