Att känna oro

Vad sätter man för bild

till ett sånt här inlägg?

Jag är orolig. Har en känsla av att det inte har lyckats den här gången. Fröknarna där fram har inte ömmat alls sedan julafton, och då var det knappt. Det försvann. Bara sådär. Har börjat småblöda lite också (utan att gå in på allt för detaljerade saker). Det känns annorlunda där. Helt enkelt. Vet inte vad jag ska tro. M vill såklart att jag ska vara positiv och vänta tills dagen jag ska testa. -Då vet vi ju säkert om du är gravid. Att jag redan testat en gång behöver vi ju inte prata högt om. Vet att det var dumt. Hade ju inte tänkt göra det. Men efter en liten blödning och skum känsla kunde jag inte låta bli. Och vad hjälpte det mig? Ett endaste litet streck visade sig på den där nedrans stickan. Förstod ju att det skulle bli så...

Vet inte ens om jag kan gråta. Är jag ledsen? Eller är jag bara arg och besviken? Jag vet inte. Känner mig nästan lite tom. Börjar fundera på om vi någonsin kommer att få barn. Jag kanske inte kan helt enkelt. -Det kommer, säger alla. Men vad vet de? Ingenting. De har ju barn. Tror att det är svårt för andra att riktigt förstå hur det egentligen är. Att inte kunna bli gravid. Att eventuellt inte kunna få "egna" barn. Visst, adoption finns. Men jag tror inte att jag är där än. Än så länge ömmar mitt hjärta så efter att få vara gravid. I min livmoder gapar ett stort, tomt hål.

Känns som att jag är förberedd nu på vad som komma skall. Kanske. Om det inte blir vill jag bara "få ut det" så vi kan börja om igen. Börja på ett nytt försök. Igen. Med alla dessa moment. Igen. Känner jag min kropp fel och det skulle visa sig att jag har fel, så kan vi glömma det här inlägget.