Alla har vi haft en tonårsförälskelse. Min hette Niklas. Han var 18 år, jag 16. Han hade gyllene hår som låg i mittbena som han hade sprayat tillrätta med Proffs hårspray. Den rosa flaskan. Han var en svärmorsdröm med ljusblå ögon med långa ögonfransar och ett skratt som smittade av sig.
Han och hans kompisar stod på parkeringen i hans skruttiga gamla golf, och vi åkte upp bredvid dem och parkerade. Jag sa inte mycket den kvällen, utan beundrade honom där han satt och spelade den här låten på repeat. Han tittade på mig ibland, och när våra blickar möttes rodnade jag och fnissade lite. Ni vet så där som tonårstjejer gör. Kvällen varade inte för evigt, och vi skiljdes åt.
Vi gick i samma skola, och jag undrade hur jag missat att se honom innan den där kvällen i bilen. Några dagar senare i korridoren ser jag honom. Vi tittar på varandra hela vägen tills vi möts. -Hej! Han saktar ner och smeker lätt min arm. Tiden gick som i slow motion, och jag hörde vartenda slag som mitt hjärta slog. *dunk dunk dunk* Sedan försvann han vidare i korridoren.
En lördag ringer telefonen. -Hej, det är Niklas! *dunk dunk dunk* Jag trodde hjärtat skulle slå ur bröstet. -Jag undrar om du vill komma på fest ikväll? Herregud! Är det på riktigt, tänkte jag. Svarade något sådär lamt svar, och tyckte att jag gjort bort mig. Totalt! Kvällen var underbar. Jag satt i hans knä och han höll om mig. Jag var i sjunde himlen. Fjärilarna flög runt som i ett kaos i magen. Varje dag. Vi sågs så ofta vi bara kunde. Vi låg i hans säng och pratade om allt möjligt. Kyssar hörde ju till vanligheten också. Eller så spelade vi "vändtia".
Det var skolavslutning och tivoli i staden. Gatorna var fulla med glada studenter och tivolisugna människor. Jag skulle möte upp Niklas på stan kl 21. Det fanns ju inte så många mobiltelefoner då, så man bestämde i förväg var och när man skulle ses. Den gamla goda tiden ni vet. Han kom 10 minuter sent. Jag såg direkt att något var fel. Han började säga något, och jag bara vände mig om. Vill inte, vill inte, vill inte att han gör slut, tänkte jag. Han gjorde slut. Bara sådär. Jag grät inte då. Ville inte att han skulle se det. Han gav mig en kram och pussade mig på pannan, sen gick han. Borta. Slut. Ringer hem och pappa säger att han kommer. Sitter på en bänk och väntar. Nu gråter jag. Bilar åker förbi på gatan. Glada studenter -För vi har tagit studenten! Där kommer en bil, Niklas och hans kompisar. Han tittar på mig när de åker förbi. Jag vill inte titta tillbaka. I bilen hem snyftar jag och pappa tröstar och säger att -Det kommer att finnas fler killar, Anna. Han var inte rätt för dig.
Han hade väl rätt min pappa. Han var inte rätt för mig. Men oj vad jag var ledsen. Grät mig till sömns, natt efter natt.
Men det gick över. Det gör ju alltid det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar