Att få lov att presentera någon, del 3

Den 5:e december 2012 kom vår underbaraste och vackraste lilla flicka till världen 13 dagar före beräknat datum. Det gick så fort att jag inte ens hann meddela er om att hon var på väg. Hon, sötaste Cornelia vägde 2985 gram och var 47 cm lång. Nu myser vi och njuter av vår nya tillvaro och när vi kommer hem ska jag berätta för er hur hon kom till världen.

Hon är helt klart den vackraste jag sett och kärleken till henne är obeskrivbar.

Att drömma om vinter



Vinter 2010

Snön har kommit till Storstaden och det känns lite ljusare ute nu när mörkret fallit. Det sägs att vi ska få en riktigt kall vinter i år. Tänk er, bitande kyla i näsan och massor med härlig vit snö. En sån där vinter man hade när man var liten. Sån vill jag ha i år. Då kan jag bädda ner lilla bebisen i vagnen och ta härliga vinterpromenader. På tal om promenader så måste jag införskaffa ett par riktigt varma vinterskor. Vill ha något riktigt varmt och skönt att ha på fötterna. Funderar på om de här skorna från Canada Snow (från Scorett) kan vara något, eller ett par klassiska från Timberland.

Någon som vill dela med sig av sina vinterskoerfarenheteter?!

Eller vänta! Jag kanske ska satsa på de här gamla godingarna från förr, snow joggings!

Dagen har varit en dag i vilans tecken. Bara tagit det lugnt och tittat på dåliga tv-program. Justerade byrålådorna till vår nya byrå så de går att stänga är nog det mest fysiska jag gjort idag. Men nu är det klart och M´s arbetskläder har fått en ny plats. Sovrummet. Done! (som Gordon Ramsey skulle sagt)

Nästa projekt: Få ner två flyttkartonger till källarförrådet. Och såna enkla saker har ju en tendens att dröja. Men förhoppningsvis är de nere innan den 17 december.

En extra tidig morgon

Hujedamig! I morse vaknade jag kvart över fem... Alltså kl 05:15! Tänkte att det blir nog inga problem att somna om, men när klockan närmade sig 06 och jag hade vridit och vänt mig otaliga gånger så gav jag upp. Högg tag i iPhonen och surfade runt lite. Läste Aftonbladet, bloggar osv i stället.
Läste att allas våran J.R Ewing aka Larry Hagman gått bort i natt. Han man älskade att hata. Åh vad jag älskade Dallas!

Blev ingen storhandling i går utan jag kör morgonshopping med pensionärerna istället. Kanske är det lugnast så. Hoppas på fint väder, men det ser disigt ut. Men vad gör det när det är lördag! Innemys och till middag blir det Boeuf Bourguignon som ska få puttra länge, länge på spisen. Återkommer med recept om den blir lyckad. Och för er som undrar: Ja, jag googlade hur man stavade boeuf bourguignon...

Ha en underbar lördag kära vänner!

 

 

p.s Och så ska jag njuta av en Marabou mintkrokant till kvällen också...

Att förbereda för fredagskväll

Fredag idag. Och det känns härligt. Nu har jag varit ledig hela veckan så det kanske inte är så speciellt att vara ledig just för min del. Men jag får spendera kvällen i soffan med M och njuta av god mat och hans sällskap. Tänkte överraska honom med ett glas rött och saftig oxfilé till middag ikväll. Sen tänkte jag lägga upp mina fötter i hans knä och titta på Skavlan. Och äta Jelly Beans. En sån kväll när man bara njuter av att få vara tillsammans och kanske inte behöva prata så mycket. Utan bara njuta av varandras sällskap. En sån kväll ska vi ha.

 

Men innan kvällen kommer ska jag skriva klart min shoppinglista och nästa veckas matlista. Tänkte att vi skulle börja med såna. Matlistor alltså. Vi är ju utav den typen att vi handlar dag för dag, och handlar det vi är sugna på att äta just ikväll. Ekonomiskt? Nej, inte speciellt. Men snart börjar det nya livet, och då ska man väl göra veckomenyer och storhandla?

Sen fortsätter jag naturligtvis med mina andra listor där jag bockar av samtal med försäkringskassan, bilverkstan som ska koppla ur airbag, storstäda köket och såna saker. Ni vet sånt man fixar med innan bebisen kommer.

 

Så hej Ica Maxi, nu kommer jag och storhandlar. Be prepared!


p.s Sen har jag fått ett tillägg på min cravings light-lista också: nyponsoppa med keso passion & ananas. Gud så gott, jag dööör!

Att ha gjort en omvändning

Kära vänner, då var det gjort. Och jag överlevde. Vändningsförsöket alltså.

 

Vi åkte till förlossningen och anmälde oss. Barnmorskan som mötte upp oss i dörren skrev in oss och visade oss till vårt rum. Ett förlossningsrum. Det kändes nästan som att -Jaha, då ska vi föda barn då! Men så var det ju förstås inte. Lite förberedelse bara.

Hoppade upp i den stora sängen och fick ett CTG "monterat" på magen för att läsa av hjärtfrekvensen i ca 20 minuter. Och barnmorskan hon pratade och skämtade så mycket att man inte riktigt hann med i svängarna. Munnen gick i ett. Nu gjorde det inte något för hon förklarade mellan skämten vad som skulle hända och hur de skulle vända på bebisen. Så jag kände mig lugn.

 

M såg lugn ut han med och skämtade om hur han skulle sova och ha det mysigt i sacco-säcken som fanns i rummet sen när vi väl är där för förlossning.

 

Barnmorskan kom tillbaks efter ca 30 minuter och sa att hjärtkurvan såg perfekt ut, och började knappa in på datorn.

-Och vilken blodgrupp är du? Eller har du blodgrupperingspapper med dig?

-Nej, jag har inga papper med mig, men jag vet att jag är AB negativ (Rh-).

Det är ju tydligen den ovanligaste blodgruppen vi har i Sverige (och ni kan läsa lite mer om blodgruppen här), och pga det måste jag ta en spruta i rumpen efter vändningsförsöket. Ni kan läsa mer om varför jag måste det här. Eller jag måste inte ta sprutan för att det är en ovanlig blodgrupp, utan för att min kropp inte ska stöta bort barnet. Som sagt, korrekt info finns vid länkarna då jag inte är den bästa på att förklara sånt här... Hrmm...

 

Barnmorskan tog ett rör med blod av mig ifall något skulle hända mig och om jag i det fallet skulle behöva lite blod. Hängde inte riktigt med där själv om varför, men hon gav mig röret och sa -Vänd lite på röret upp och ned medan jag plåstrar ihop dig. Så där låg jag och vände på mitt eget blod. Lätt frestad att ta en liten hutt då det är Twilight-tider med vampyrer och allt. Skämtåsido.

 

Farbror Doktorn kom in och presenterade sig och kollade läget om bebisen verkligen låg i säte. Han klämde och kände samt gjorde ett ultraljud. Och mycket riktigt, den lilla rackaren låg i säte. Barnmorskan satte en kanyl i handen där de skulle spruta in Bricanyl så att livmodern skulle slappna av, och för att det skulle bli lättare att vända på bebisen.

 

Jag fick lägga mig ner och barnmorskan hade i Bricanylen. Hjärtat började slå fortare, som de berättat att det skulle göra. Läkaren tog tag, nere i ljumsken för att få grepp om bebisens rumpa och drooog uppåt samtidigt som han körde ner fingrarna mellan mina revben och bebisens huvud. Det gjorde ont, det kan jag inte förneka. Som en brännande känsla samtidigt med ett tryck. Svårt att förklara, men det var inte skönt. Det var över på ett par minuter och bebisen hade vänt sig ner med huvudet före. Tack och lov! Han dubbelkollade med ett till ultraljud.

 

Sedan fick jag ligga med CTG på magen i ca 20 minuter till för att se hur bebisen mådde efter allt tumult. Allt såg bra ut, och det var dags för min spruta.

 

Alltså sprutan! M ryggade tillbaka när han såg storleken på den, men som den fina maken han är nämnde han det inte innan. Jag låg ju där på sidan, ovetandes om storleken på vad som komma skulle. Efteråt tittade jag på sprutan och sa att jag var glad att jag inte såg den innan. Den var grooov och lååång! Yikes! Sprutan jag använde inför IVF:en var ingenting i jämförelse. Den om nåt var som en fis i rymden.

 

Ja, sen var vi klara. Innan vi åkte kollade farbror Doktorn med ultraljud igen för att se att huvudet fortfarand var neråt. Och ja, det var det. Tur!

 

Så det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Lite obehagligt, men inte så farligt ont som jag trodde från början. Känns dock som att jag har blåmärken i ljumsken och under revbenen, men det enda blåmärke jag fick sitter på min högra hand efter kanylen.

 

Så, slutet gott allting gott!

Att göra en omvändning

Är på väg till farbror doktorn för att göra ett vändningsförsök av den här lilla krabaten som envist vägrar vända sig uppochner. Så önska mig lycka till!

Att få visa er något, del 3

Min mamma letade på min gamla speldosa som jag hade när jag var en ytte pytte liten bebis, och tog med den när de hälsade på på min födelsedag. Vilken känsla det var att få se den där gula klockan med åsnan på igen. Att få hålla den i min hand igen efter ja, nästan 30 år. Ok, den fanns alltid i någon leksakslåda under barndomen, men att få se den och höra den välbekanta melodin igen. Minnen!

Söta svägerskan har stickat de söta sockorna, och som säkert kommer att sitta på de små fossingarna på väg hem från BB i december.

Ja, gosedjuren. Fluffiga och mjuka. Ett måste för varje liten bebis. Galet söta. *snutt snutt*

Att få efterlängtat besök



10-nånting år sedan.



Åh vilken dag jag hade i går! Hade bästa (ja, en utav de bästa) vännen Gabi på besök. Ett sånt besök man längtar till och ser fram emot i flera veckor innan. Ni vet.

Hon åkte i ottan från Dalarna och kom till Storstaden på förmiddagen. Redo för frukost som jag dukat upp, och med födelsedagsblomma i handen. Yoghurt med musli, smörgås med leverpastej och gurka, kalkon, ost, te och juice. En sån där god frukost som man kan sitta och mumsa på i en timme eller två.
Ni kan ju gissa om vi hade mycket att tala om när vi satt där med våra gravidmagar i vädret. Tjocka och runda om magen. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle få dela min graviditet med en utav mina bästa vänner. Samtidigt som henne! Så underbart att det nästan är lite overkligt.

Med mycket bebisprat och prat om livet visade jag lyriskt (jag riktigt strålade som en sol när jag stolt visade upp mina saker) upp mina bebisprylar som jag samlat på mig.
-Titta, den hääär bodyn med de hääär byxorna! Fint va! Och tänk dig att du tar samma boby fast med de här byxorna och den hääär koftan. Urgulligt. Eller hur? Säger jag och tittar frågande på Gabi som med ett leende nickar tillbaks som svar.
-Sen har jag den här lilla grunkan som jag kan ha på babyskyddet. Som snurrar! Oh oh, sen har jag ju dessa tuttskydd också som jag måste prova. Kanske måste ha dem i väskan ifall jag skulle börja läcka på jobbet.
Jag har fått Tena kisskydd också. Jag fick två paket. Du kanske vill ha ett?! frågar jag och skrattar lite.

Timmarna bara rann i väg i rasande fart, och lunchen intogs på sena eftermiddagen. Vi pratade och skrattade medan vi mumsade i oss utav thaimatsbuffén. Det var så gott att jag åt nog minst 8 små vårrullar och 3 kycklingklubbor. Då har jag inte nämnt att jag tog en omgång till av maten också... Mätta, belåtna och med spända magar vaggade vi vidare i köpcentret. Dagen avslutades med en mumsig fika på Espresso House.
-En ischai, tack. En stor! säger jag till tjejen bakom disken.
-Vi har tyvärr slut på chai, säger tjejen.
-Vaaa?! Slut. På. Chai? Vad är det du säger, du hemska människa. Har ni sluuut på chai? Världen vändes helt uppochner. Jag faller ner på knä och utbrister -Neeeej! med armarna uppsträckta mot taket. -Varför Gud? Varför?
Kanske inte riktigt så dramatiskt, men att få veta att det är slut på chai när det enda du vill ha är en kall chailatte. Jobbigt!

Dagar som dessa, med sällskap av de allra, allra bästa kan jag leva på. Länge. De boostar en med glädje och massor med energi. Det är såna här vänner man har för resten av livet. De som verkligen bryr sig om och som får en att må bra. Det är dem man vill omge sig med. De allra, allra bästa!

Att få visa er något, del 2

Jag har inhandlat lite kläder också. Tänkte att det kanske är dags att köpa hem lite i alla fall. Har ju inte haft något vidare intresse tidigare av att ens titta på bebiskläder. Egentligen. Men nu! Nu kan jag nästan inte sluta tänka på vad jag vill att den lilla sötnöten ska få ha på sig. Jag har köpt söta bodies som ska matchas med de otroligt söta små byxorna. Och koftan måste man kunna ha till alla de små outfitsen. Alltså det finns så mycket fint att köpa. Nästan så man dör litegrann. Bilden överst till vänster är lite bodies jag hittat på Kappahl, Lindex och Barnens Hus. Setet med den ursöta koftan och byxan är ett set i ekologisk bomull från Lindex. Missonimönstret kan väl ingen ta miste på (set från Lindex Missoni-kollektion). Bilden längst ner till höger är några sköna filtar att ha i vagnen, babyskyddet, sängen eller ja, vart som helst. De kommer från Hemtex, Lindex och Missoni för Lindex.
Men än har jag inte färdigshoppat. Det behövs pyjamasar, någon mer kofta, såna där söta små mössor (hjälm?!), strumpor och... Ja, det känns väl som att jag behöver lite av allt. Helt enkelt. Sen kan jag tillägga att jag inte ens har börjat kika i nätbutikerna än. Och oh my, där finns det grejer kan jag lova!

Nästa inköp kommer nog att bli en åkpåse (kanske nåt sånt här?) och en vinteroverall (som jag sett på Polarn O. Pyret). Ska iväg med svärmor på fredag och kika lite också. Önskade mig bara saker till bebisen när jag fyllde år förra veckan, så vi får se vad vi kan tänkas hitta på då.
Det ser jag fram emot!

Att få visa er något, del 1

Äntligen har det funnits en dag då det var fint väder nog för att kunna fota lite. Lördagsförmiddagen bjöd på solsken. Innan regnet kom.

Vad fanns då i denna gottepåse jag har berättat om? Jo, en massa roliga saker. Och inte bara roliga, utan fina också! Den fina filten från Lundmyr som bebisen kan ligga på och utforska världen. Väldigt mjuk och gosig, och med en liten finurlig ficka att lägga något kul i. Lite nappflaskor, nappar, maaassor med blöjor, hålla-reda-på-napp-hållare (från Dinglisar), tallrikar med bestick, haklapp, ett gäng Lundmyr-bodies. Ja, det fanns en hel del i påsen kan jag lova. Och allt kommer nog till användning. Förr eller senare. Den där lilla mackapären högst upp till vänster på bilden kan man fästa i t ex vagnen eller i handtaget på babyskyddet. Så kan lilla bebisen titta på söta djur som snurrar runt, runt (man har i ett vanligt AA batteri) eller titta på bilderna som finns om man vrider på manicken.

Att vara trött

Idag är jag trött. Är trött varje dag. Egentligen. Men idag är jag kanske lite tröttare. Försöker hålla mig sysselsatt hela tiden på jobbet för att inte hinna känna efter om jag är trött. Eller för att kroppen inte ska förstå att den vill gäspa. Stannar jag upp gäspar jag eller gnuggar mig lite i ansiktet i hopp om att väcka mig lite. Jobbade till kl 20 idag och direkt efteråt åkte jag till Ica Maxi för att handla födelsedagsfika. Inte en chans att jag orkar baka. Jag som alltid bakar allt födelsedagsfikabröd. Alltid! Tog emot att köpa ICAs "hembakta" blåbärspaj och kärleksmums (jag säger egentligen mockaruta). Men det smakar nog gott ändå.
Ingen hemlagad middag blev det ikväll heller. Köpte med en kebabpizza hem som vi delade på. Med extra mycket sås. Och en liten flaska cola light. Det smakade gott. Riktigt gott. Avslutade kvällen med att ta fram jumbopåsen med lösgodis. Tryckte i mig ett gäng, och nu är jag lätt illamående. Så jag går och lägger mig istället. Annars fortsätter jag bara att norpa godisar ur skålen. Och mår mer illa.

Att vara sugen på saker

Satt och funderade på vad jag har varit sugen på i matväg under de senaste 30 veckorna. Har ju hela tiden trott att jag inte haft några speciella cravings, men jag kanske har haft cravings light. Alltså inte så pass att jag bara måste ha saltgurka och romrussinglass exakt just nu.
-Älskling, åk till affären nuuu. Jag. Måste. Ha. Gurka.
Nej, så har jag inte haft det.
Så i listform kommer det ett litet urval på vad jag har haft cravings light på, som jag ätit varje dag i en vecka eller två. För att sedan gå vidare till nästa sak att snöa in på. Och några av punkterna är fortfarande vad jag föredrar framför fredagsmysmiddag...

• Gröna äpplen i skivor
• Special K red berries med lättmjölk
• Naturell yoghurt med crunchymusli
• Piggelin (gärna tre på raken)
• Geisha
• Leverpastejsmörgås med Mor Anna´s smörgåsgurka
• Coca cola light
• Lättdryck/ naturellt mineralvatten
• Dillchips
• Grillad kyckling med olika tillbehör

Inga galna saker eller konstiga matmixer. Känns ganska normalt ändå. Eller?!

Vad har ni haft gravidcravings på?

Nej, nu är det dags för kvällsmat och jag är sugen på både yoghurt med skivad banan och Special K red berries med lättmjölk. Vad ska jag välja? Ojoj vilket svårt val. 

Att var full av något

GAS!

 

 

 

 

Ja, det är vad jag är full av. Enligt M. Full av gaser. Visst låter det härligt och romantiskt.

-Älskling, alltså du är så jäkla gasig. Det bubblar ju ur dig konstant, säger M till mig en söndagsmorgon.

-Tack för den älskling, vad hände med "keep the romance"? säger jag. Så där lätt stött.

-Haha, ska du säga din lilla gasmaskin! Det är ju verkligen "keep the romance" att gå runt och fisa och rapa hela tiden, säger M med en sån där lite finurlig min och skrattar. Hånskrattade han kanske till och med?
Det är ju precis det här man vill höra mitt uppe i graviditeten. När man tycker att man lyser av gravidhormoner och är vackrare än någonsin. Då vill man verkligen höra att man är Miss-Prutt-A-Lot.

Not.

 

Men ok, jag måste tyvärr hålla med honom på den punkten. Jag är gasig. Sjukt gasig rent av. Det bubblar upp rapar och, tyvärr inte det allt för charmiga fisandet. Om ni har sett "What to expect when you´re expecting"  förstår ni vad jag menar. Om inte. Se den! Pinsamt att erkänna egentligen, men vad tusan. Folk fiser! Lägger brakskitar. Pruttar. Brummar. Ja, kärt barn har många namn, och vi alla gör´et! Vi gravida om än inte lite mer. Tur att det är övergående. Eller är det det? Tänk om bebisen klämmer på tarmar och grejer där inne i magen och gör tillståndet permanent?!

-Hej, det är jag som är gasmaskinen. Kan jag erbjuda dig en gasmask?




p.s Det här var mitt 100:ade inlägg. Och den milstolpen firade jag med att skriva om kroppsliga funktioner. Det är något att minnas. Jepp! 



Att vara en nåldyna

Det blev ingen visning av innehållet i påsen idag. Storstaden bjöd på mulet och trist väder och bilderna blev så mörka och trista. Vi suger på den lite till.

Var på akupunktur på förmiddagen för min onda rygg, eller ländrygg snarare. Där ligger man och blir stucken i som en annan nåldyna, men förhoppningsvis blir jag bättre av det.

Har ni erfarenheter av akupunktur?

Var tvungen att ta kort på hur det såg ut där bak på ryggen. Vill inte gärna fråga sjukgymnasten
-Kan du ta kort på min rygg som är full i nålar?! Nej, jag tog saken i egna händer, och resultatet blev väl kanske inte det bästa... Sen ser man de fina gamla striorna på ryggen sen tonårstiden. Not so hot. Men de finns där och de är en del av mig. Och jag tänker i och för sig aldrig på dem heller. De flesta har dem ju. Trots allt.
Undrar om man klarar magen från bristningar under graviditeten. Jag smörjer och hoppas på goda gener. Vad mer kan man göra? Hoppas på det bästa kanske?!

Att inte ha en vanlig dag

Nej, för idag är det min födelsedag! Hurra hurra hurra!

Blev väckt av M i morse innan han for till jobbet av rygg- och fotmys. Så som han brukar göra på morgonen, men liiite längre en dag som denna. Jag spann som en katt och ville helst att han skulle stanna hemma i sängen med mig hela dagen. Men det gick ju förstås inte. Låg kvar i sängen ett tag till innan jag var tvungen att gå upp och fixa till mig så jag kunde ta emot min kära lilla familj kl 10. Så idag har det fikats och pratats. Mest om bebisgrejer, men det är ju så fasligt kul att prata om sånt. Syster hade med sig en påse med bra att ha saker som jag satt och gottade mig i. Länge! Men har man en baby- och vagnsspecialist i familjen så har man. Hade inte önskat mig något till mig själv i present, så de fixade så att vi har en spjälsäng till babyn. Toppen! Ska bara kila in på den svenska möbeljätten och handla den så kan vi bocka av det från den lååånga listan. M kom förbi och sa hej till familjen och hade med sig ett stort fång med rosor. Så nu står de i Höganäskrukan (för de fick inte plats i något annat) och bara ser vackra ut.

Hade inget mer planerat idag så jag har bara vilat. Vilade såpass att jag somnade två timmar på soffan. Att soffan är så skön just mellan kl 16-18- Varenda gång!
Nu väntar jag bara hem min kära M, så vi kan mysa ordentligt återstoden av dagen. Tror det blir smörgåsorgie till middag. Rostat bröd med hallonmarmelad, och kanske lite nutella. Leverpastejsmörgåsar med Mor Anna´s smörgåsgurka. Och den största koppen te till det. Åh gud vad gott. Smörgåsfrossa!

Ha en fortsatt skön måndag och så hoppas vi på att Sverige bjuder på fint väder resten av veckan. Precis som idag. Fint väder på min födelsedag.

p.s I morgon visar jag lite av innehållet ur påsen som syster hade med idag. Sjukt spännande va?!

Att inte ha sin egen hjärna

Har jag fått pippi på bebis?

Ok, det här med gravidhjärna. Alltså vad är grejen med det? Varför blir man så glömsk? Jag har missat ett par inbokade möten, eller kommit minst en halvtimme försent. En gång kom jag på rätt tid, men en dag försent... Det är inte det att jag har jättemånga möten att komma ihåg eller så, och jag har faktiskt skrivit ner i almanackan de möten jag har. Men. Det. Går. Inte. Att. Komma. Ihåg! Jag är glad att jag ens kommer ihåg att ta på mig byxorna innan jag åker till jobbet. Att svara på sms är ju rent av ett skämt. Kan det vara så att man bara har bebis på hjärnan tjugofyra timmar om dygnet, och att det är det som gör att ingenting annat får plats? Så snälla låt min lätta sinnesförvirring försvinna så jag kan bli normal igen. Ok, normal och normal. Men ni fattar, no more gravidhjärna!

Att ha en lat fredag

 

Välkommen fredag!
Jag är ledig och tänkte spendera heeela dagen i soffan med dåliga tv-program och bra filmer. Åt en sen frukost, och kurade upp mig i soffan. Med raggsockorna på. Naturligtvis.
Köpte en ny musli från Ica i går som var fullproppad med äpple och kanel. Den hette nåt så påhittigt som "Musli med äpple & kanel med mandel". Så det blev en skål med naturell yoghurt (äter ett par liter yoghurt i veckan, ni vet den med en gammal gubbe på) och sån musli. Mumsfilibaba!
Har lite gott i skafferiet också som jag tänkte avnjuta under dagen, Daim, Piggelin och chips. Både Salt & vinegar och Dill. Sen har jag varit liiite nyttig och köpt vindruvor och grape också... Pollypåsen moffade jag i mig igår kväll. Note to self: Moffa inte i dig en hel påse Polly i en sittning. Du kommer att bli illamående. Garanterat! *Burp*

Så om ni undrar vart jag håller hus i dag, om ni nu skulle leta efter mig har jag ett tips. Kolla under täcket i soffan. Där ligger en tjej med lite choklad smält i mungipan och med chipssmulor på hakan...

En graviduppdatering

Aldrig trodde jag väl att tiden skulle springa iväg så fort. Jag har gått in i vecka 30! (29+0) och jag mår oförskämt bra. Nästan så jag inte vill berätta hur bra jag mår, då det finns andra som har gräsliga graviditeter. Ni vet de med foglossning from hell, halsbränna, sammandragningar och gud vet alla olika krämpor man kan ha. Jag har ont i ländryggen, och det är väl i princip allt. Samtidigt är det något jag haft de senaste 10 åren, men som förvärrats något nu när jag blivit några (!) kilo tyngre. Akupunkturen hjälper, men tar inte bort smärtan helt. Ok, sen känns det väl i fötterna efter 9 timmar ståendes på jobbet, men det ska M snart få råda bot på. Jag är ledsen, men det måste börja knådas fötter nu. Stackarn vet inte ens om det än... Kan nämna att massage är inte en av hans favoritsysslor. Varken på sig själv eller att göra det på mig.

Så summa summarum, jag mår jättebra och jag njuter av varje sekund av att vara gravid. Att det skulle vara så här underbart hade jag aldrig kunnat drömma om. Att få känns det här lilla livet i mig. Varje liten rörelse är härlig, och jag uppskattar varenda en utav dem. Tom då bebisen pressar sig utåt som en lång korv och spjärnar emot. Coolt, häftigt och alldeles, alldeles underbart!

Att äntligen ha gjort ett val

Bild lånad från Brio.net

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Nu vet jag att bebisen kommer att bli heeelt traumatiserad av att jag inte har allt helt färdigt innan den kommer till oss. Det betyder att jag har mycket att stå i nu. Mycket!
Nä, jag bara skojar. Men det är en hel del man ska tänka på, och vissa saker är ju trots allt bra att ha hemma innan beräknad nedkomst. Som Inotyl barnrumpesalva.

Så, vet ni vad? Jag har (med lite hjälp från min käre make) bestämt vilken vagn vi ska ha! Fanfarer och konfetti tack! Beställningen är gjord, handpenningen är lagd och nu är det bara att vänta på att den ska komma till oss. Måste dock åka till Dalarna och hämta den, men jag skulle åka till världens ände för att hämta hem vår vagn. Det känns stort, på ett fånigt sätt. Hur kan man bli så uppspelt över att ha beställt en barnvagn?

Som ni ser på bilden har vi valt en Brio Go. Det fick bli en svart då ingen av de andra färgerna kändes som "vi". Den marinblå var inte tillräckligt marin, och den grå var inte tillräckligt grå. Så det fick bli en svart med svart chassi. Svart chassi enbart för M vägrade vitt. -Det blir smutsigt och fult! Ok, om jag har fått bestämma allt annat så kan han faktiskt få bestämma färg på ett barnvagnschassi. Fair enough! Sen tänkte vi att åkpåsen kan få ha någon fin färg som livar upp det lite. Hmm, måste tala med min syster som är barnvagnsexpert och se vad som är nytt på åkpåsefronten. Vinröd, kitchig sammet kanske är grejen i år. Vem vet?!

Att inte ha så långt kvar

Idag har jag 90 dagar kvar. Va?! Hur gick det här till? Var det inte förra veckan jag var i vecka 12 och sommaren var precis runt hörnet? Nu har hösten så smått börjat rulla in, vinden är kyligare och gässen flyger söderöver och korsar Mälaren på vägen dit. Har hunnit till vecka 28 idag (vecka 27+0) och magen, ja den växer lite grann för varje vecka som går.

Men ok, det är alltså 90 (!) dagar kvar till beräknad förlossning och vi har inte ens valt ut en vagn. Eller en spjälsäng. Inte heller har vi valt ut någon form av skötbord. Vi har pratat om det en gång vad vi kanske vill ha, men inte så mycket mer än så. Borde man inte vara lite mer förberedd? Alltså vara helt hundra på vilken vagn man vill ha, och vilken färg den ska ha? Vi, eller snarare jag (då jag har fått helt fria händer att beställa viiilken vagn jag vill) har nästan, bara nästan bestämt vilken vagn det ska bli (Brio Go), men hur vet man säkert? Det känns som ett livsviktigt val man gör, ungefär som var man ska placera sina pensionspengar. Ska vi välja en marinblå vagn, eller ska vi ta en svart? Om vi väljer en beige hur ser den ut efter dagliga promenader i regn och snöblask? Gaaa, jag sliter mitt hår! Eller är det jag som förstorar upp det, och att det inte är en sån big deal. Egentligen. Men jag är ju sån, sån som måste ha allt klart till hundra procent innan det ens är på tal om att klämma ur en cantaloupe melon ur the va-jay-jay.

Fast jag är inte helt hopplös. Jag har köpt 3 amningsbehåar, ett amningslinne och hämtat ut minst tre gratisboxar med varuprover. Ni vet sånna man får när man har en bulle i ugnen. Jag också påbörjat en lista på vad vi kan tänkas behöva till vår nya familjemedlem. Näs-Frida, blöjor, rumpsalva och sånt där livsnödviktigt. Så jag är förberedd. Jepp, väl förberedd...

Att växa sig större

Semestermage i Medelhavet vecka 21

Kära nån vad tiden går! Semestern passerat och vardagen kom tillbaks alldeles för fort. Rutinerna sitter djupt rotade i ryggraden, och så fort man kommer hem till det "vanliga" faller man tillbaks där man en gång lämnade det.

Jag njuter av varje dag av min graviditet, och vid varje liten rörelse i magen stannar jag upp för en sekund och tänker på hur lyckligt lottade vi är som får uppleva detta. Att få uppleva en graviditet och känna detta lilla liv inom mig. Jag smeker magen lätt och ler. Sekunden passerar och jag fortsätter med vardagen. Så som jag alltid gör. Om än inte lite lyckligare.

Jag har blivit lite tjockare. Eller ja, ganska mycket tjockare om ni frågar M. Han säger det med sådan glädje och det riktigt lyser i ögonen på honom. Sådär pillemariskt ni vet. Riktig bus i blick. Han klappar på magen och frågar -Är du vaken? och sätter örat emot magen och får en liten buff tillbaks. M tittar upp och ler så där stort ni vet, och jag ser stoltheten i hans ögon. Underbart att få se.

Idag har vinden varit vild i Storstaden och jag har hållit mig inomhus med raggsockor på och bara njutit av att få vara ledig. Och inte ens behöva gå utanför dörren. Har legat på soffan med Ballerina kladdkaka och mjölk och klappat på magen och frågat om bebisen har det bra. Kvällen bjuder på en god middag efter ett nytt recept, fortsättning på Snow white and the huntsmen (som vi har börjat titta på 2 gånger men alltid somnat ifrån omslingrade i soffan) och som förhoppningsvis avslutas med en massa gott som M handlade idag. Så välkommen fredag kväll. Här ska det mysas och moffas!

Att få lov att presentera någon, del 2

Tadaaa! Här har vi då alltså en bebis. Min bebis. Vår bebis! Den lilla krabaten ligger inbäddad i min mage och lever tydligen rövare. På ultraljudet var det full fart på armar och ben. Det gapades och armar sprätte hit och dit.
Att beskriva känslan på ett annat sätt än underbart tror jag inte går. För det var helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Fingrar, tår, hjärta med kammare och förmak, lever, urinblåsa, ja you name it. Allt finns där. En liten rackare på 230g och som är ca 14 cm lång. Det är lång tid kvar och många centimetrar att växa, men oj vad jag längtar efter att få hålla detta lilla underverk i min famn. Underverket som har kommit till i ett "provrör". Hur fantastiskt är inte det? Tänk vilken tur att de kan göra så, att man kan få ett barn när ens kroppar inte riktigt matchar. Underbart är ordet. Underbart!

Stoppa pressarna!

Bild lånad från Google

Jag känner något! Jag känner små knuffar i magen. Eller hur ska man beskriva det egentligen? Det buffar lite lätt inifrån magen. Vissa beskriver det som fladder eller som en våg, men det är mer som ett litet "buff, buff" lång nere i magen. -Känner du att det är jag mamma, jag bara visar att jag är här inne.
Det har varit tydligt sedan vecka 18+0, och jag har mest känt bebisen när jag gått och lagt mig för kvällen. Lägger handen på magen och funderar på vem du är och när M får den härliga möjligheten att få känna dina sparkar. Tänk att det är något där inne som verkligen lever. En liten människa växer i mig som far omkring, gör kullerbytor och titt som tätt gör sig han eller hon påmind med en liten buff eller två. Underbara känsla!


p.s Måste ju berätta att bebisen även varit på sin allra första popkonsert också. Vi for ner till Göteborg i början av juli för att se Madonna. Väninnan, bebisen och jag. Kanonbra platser, underbart väder och en Madonna som bjöd på en ordentlig show. Så hade jag inhandlat mina första mammabyxor dagen till ära. Stolt klappade jag magen där vi satt inne på Ullevi i väntan på att Mads skulle entra scenen.

Snigelfart

Idag är det den första dagen på tre veckors semester. Och det regnar. Vågrätt. Men jag kan inte bry mig mindre om det  för i morgon är det rutinultraljud och på fredag bär det av mot betydligt varmare breddgrader. Majorca darling! Två härliga, soliga, underbara och slappa veckor i Alcudia/Mallorca. Men tiden, ja den går verkligen i snigelfart. Tisdagens stora event känns så nära, men samtidigt så långt borta. Jag är så nervös att jag håller på att smälla av. Vi kommer alltså bli presenterade för vår lilla bebis. I morgon! Hör ni det gott folk?! I morgon!!
-Hej bebisen! Hoppas att du trivs där inne, och du, vi ses snart. På riktigt.
Det är så overkligt så det är inte sant.

Att ha bloggtorka medans regnet öser ner

Midsommartårta med browniebotten och hallonmousse

(som inte riktigt blandade sig så väl...), men som

smakade riktigt gott ändå!

Regnet öser ner över Storstaden idag, och det där ovädret från England sveper sakta men säkert in över landet. Solen känns väldigt långt borta, och sommarvärmen likaså. Vi fick i alla fall en strålande och varm midsommar här i Storstaden. Hur var vädret på midsommar där ni bor?

Har haft en rejäl bloggtorka och det tror jag beror på att jag inte känner något i magen, tycker mig inte se om det växer eller inte och så mår jag precis som vanligt. Jag har aptit och kan äta massor med mat under en måltid. Ja, det känns det som i alla fall om man jämför med tidigare. Ibland undrar jag om det verkligen är något där inne. Började fotografera magen i vecka 14, och imorgon är det dags igen. Förra veckan tog jag tom några mått med måttbandet bara för att jag ska kunna se någon millimeters skillnad på magen. Tänkte lägga ut en före bild på magen, men nej. Jag besparar er detta (och eventuella mardrömmar) och återkommer när det blivit lite mer "kula". Ok, jo jag tror vi säger så. Ingen före bild.

Jag har ringt och bokat tid för RUL (rutinultraljud) och vi fick en tid ett par dagar innan vi åker på semester. Alltså semester. I år har vi semester tillsammans! Två underbara och lata veckor på Mallorca. Alcudias härliga strand och blubb, blubb ner i vattnet. Jag fantiserar lite om att magen syns lite mer då och att jag kan gå och smeka lite på magen där i vattenbrynet. Så där lite stolt. Det ska inhandlas en ny babymage-vänlig bikini och några vackra sommarklänningar. Jäklar vad jag ska flasha magen på Mallis!

Matkampen

Pytt Bellman. Allt gick ner, med mycket möda och vilja.

Veckorna går (om än inte lite sakta) och jag är i vecka 12+4 idag. Den mest kritiska tiden har passerat sägs det, men jag tror nog inte att oron någonsin kommer att försvinna. Aptiten har kommit tillbaks och jobbar på 80%. Såklart med förhoppning om att snart vara tillbaks på 100%. Viktkurvan börjar peka uppåt igen efter att ha varit nere på -5 kilo. Fast efter två pizzor på en vecka och två middagar med pasta Carbonara kan vågen inte visa annat... - Om du inte har gått upp i vikt till nästa gång du väger dig måste jag nog tvångsmata dig, var orden från M.

För att summera de gångna veckorna i telefonsamtal om mat ser det ungefär ut så här:
-Älskling, vad vill du ha till middag? säger M.
-Eeeh, jag vet inte? Vad vill du ha? säger jag.
-En köttbit och en god sallad? undrar han lite glatt.
-Nää fyy! Kött är äckligt!
-Pasta? frågar han lite lätt irriterad.
-Usch nej! Vattenmelon och äpplen i skivor kanske? Det är väl gott? säger jag. Och kanske lite tunnbröd med ost!
-Nej, då får du åka och handla istället eftersom du inte vet vad du vill ha till middag!
-Fast älskling, bestäm du istället. Jag äter det du lagar, ok! säger jag eftersom jag inte har lust att åka och handla (den här gången heller...)

Vi lägger på och jag känner lätt oro för vad som kommer att hamna på matbordet. Jag ringer upp efter en kvart och kollar vad han handlat:
-Hej älskling, vad köpte du för nåt gott?
-Det blir pastagratäng med kyckling, säger han kort.
-Åh, det blir ju...gott, säger jag lite besviket. Vet inte vad jag hade hoppats på att han skulle ha köpt. Hummer eller något?
-Ja, men nu blir det det i alla fall, säger han och blir tyst.

Ungefär så har våra matsamtal låtit. M ger förslag på olika maträtter, och jag säger nej. Till alla förslag! Stackare, kan inte vara lätt att ha en kinkig gravid kvinna hemma som helst bara äter skalade, gröna äpplen i skivor, smörgås eller Special K red berries med lättmjölk. Eller grillad kyckling.

Sen ska vi inte ens tala om alla dessa tårar och gråtanfall man får. För allting! Systerdottern tar studenten och ska gå på bal. Ser bild på henne all dolled up på Facebook, får en stor klump i halsen och tårarna väller upp. Sjunger med i den här låten i bilen och gissa vad?! Tårarna väller upp. Igen! Grey´s Anatomy, Desperate Housewives ja, you name it, jag gråter till det mesta på tv som är lite känsloladdat. Är det så här det är alltså. Man är någon slags levande vattenspridare som man inte har någon koll på. Och vad jag förstår är det här bara början!

Att sakta komma tillbaka till livet igen

Ojojoj, det säger jag bara. Att den där tröttheten man hör talas om av gravida är så, hur ska jag beskriva den, sövande. De första veckorna in i min graviditet var jag så fruktansvärt trött. Kunde sova mellan 12-16 timmar/dygn, och fortfarande vara lite trött. M bara skrattar åt mig, och när andra undrar över hur jag mår beskriver han mig som att jag bara sover och äter.

Äter gör jag, men det är inte mycket som går i. Har blivit äcklad av mat och blivit mätt på några få tuggor, för att sen vara hungrig igen en timme senare. Jag mumsar frukt och dricker ProViva Nyponsoppa om vartannat. Har velat tappa de där 3 kilona länge, men det är kanske inte nu de ska tappas? Men av historier jag hört så kommer både aptiten och kilona tillbaka. Vare sig vi vill det eller inte.

Idag är är jag i vecka 10+4 och jag mår fruktansvärt bra. Inget illamående alls sådär som man också hört talas om. Ibland undrar jag om jag fortfarande är gravid. När jag pratar med vänner om graviditeten, som är en sån overklig tanke att börja med, känns det som om jag ljuger och att de snart ska avslöja min bluff.

Sen ska vi väl inte ens tala om de där hormonerna. Håhåjaja! Att läsa fina kommentarer från er på bloggen kunde få, och fick mig att lipa som ett litet barn på lunchrasten. "åh vad jag blev rörd när jag läste detta. Nu har jag sträckläst din fina blogg och önskar er all lycka och hoppas innerligt att det ska gå vägen snart. Ser fram emot att följa din resa. Erika (iTodd)" Jag skojar inte att när jag läste den här (lite kortade) kommentaren från Erika blev jag så glad att jag grät. Jag ringde till M och berättade att det finns så fina människor där ute som läser min blogg, och att de tar sig tid att kommentera mina inlägg. M tyckte förstås att jag var heltossig som gråter så, men skrattar samtidigt åt mina hormoner som är all over the place.


p.s Får ju inte glömma att berätta att vi har varit på vårt första möte med MVC också. Sen om det var så där speciellt vet jag inte, men det kan ju bero på att jag ljuger om att jag är gravid. Eller hur var det nu? Visst är jag gravid? Ja, vi säger så. Har ju någon form av bildbevis på det, så det borde vara sant...

Att få lov att presentera någon för er

Mina damer och herrar! Får jag lov att presentera vår lilla bebis i vecka 7+2. Han eller hon är 1,19 cm lång och hjärtat slår med all sin kraft.

Att få se den där lilla fläcken på tv-skärmen betyder allt. Efter så många år av väntan har vi äntligen en liten bebis som växer i mig. I mig växer det ett barn! En människa! Det är nästan för stort att ta in. Jag kan knappt förstå det. Inte M heller för den delen. Den där tröttheten och de otaliga kisspauserna talade sitt tydliga språk. Vi är gravida!

Herr Överläkare sa grattis!, och var superglad över att se det starka och fina hjärtat och han gav oss 98-99% på att vi får en bebis i december. 17 december för att vara exakt. Ja, nu vet man ju inte helt hundra när bebisen vill komma, men vi har något att se fram emot. Tänk om vi får ha en liten bebis i famnen på julafton i år. Tanken är nästan overklig. Jag sa ju det i ett tidigare inlägg: att inte en till jul utan bebis. Det går absolut inte för sig. Alls!

Att ta ett test, del 2

... och där ligger graviditetstestet på golvet vänt åt rätt håll. För en millisekund är det knäpptyst. Sen utbrister jag:
 -Åååh!
-Vadå?, säger M
-Det är positivt!
-Vaa? Är det?
Jag tar upp testet och vi tittar på det tillsammans. De två strecken som berättar att ja, ni är gravida. Ert senaste IVF-försök lyckades. Ni är gravida!
Vi kramar om varandra hårt och länge. Inga ord behövs, det är ren och skär lycka vi känner. En overklig känsla. En overklig, men härlig känsla.

Vi gör oss i ordning för våran dag på jobbet, och när M släpper av mig kikar jag in i bilen och säger puss innan jag ska stänga bildörren. Han tittar på mig och ler och säger -Puss på dig, lilla mamma!

Det undre testet är "testet", det övre togs två dagar senare

och där är teststrecket mycket starkare än kontrollstrecket.

Lyckan är total!

Att vänta på del 2

Jag vet att det är många som väntar på Att ta ett test, del 2. Så håll ut kära vänner. Er väntan blir inte lång, jag lovar!

Att ta ett test, del 1

Natten till måndagen den 16 april var jobbig. Jo, jag sov som en stock, men det pirrade ordentligt i magen när jag låg där i sängen och filosoferade innan jag somnade in.
Klockan ringde tidigt på morgonen. Usch, alldeles för tidigt var det. Innan kl 6 i ottan. Allt för att M skulle få vara med på den stora dagen innan han åkte iväg på viktiga saker i Storstaden.

Smet upp före honom och kissade i en sån där liten plastkopp som man tar hostmedicin i, ni vet. Dock har det aldrig druckits hostmedicin i den, och kommer aldrig att göras det heller. Doppade i den där lilla teststickan med framsidan bortåt, så jag inte ser något eventuellt resultat i förväg. Om jag inte var nervös innan så kan ni slå er i backen på att det var jag nu. Lägger testet uppochner på vår lilla bänk inne i badrummet med lite toalettpapper ovanpå. Här ska det bannemig inte tjuvkikas. Jag går in i sovrummet och ber M komma in i badrummet. Han är nervös han med. Han försöker naturligtvis vara lite cool och lugn, men ni tjejer vet ju, vi ser sånt på killarna fastän de inte tror att vi gör det, eller hur! Först ska han naturligtvis göra morgonrutinen innan vi kollar, och när han ska torka händerna kommer handduken åt testet. Jag hinner inte ens utbrista aktaaaa! innan testet flyger iväg. Jag ser testet snurra runt så där i slow motion och man hör mig skrika -Neeeeej! (med sån där mörk och seg röst man har när saker går i slow motion på film) innan det faller ner på marken med rätt sida uppåt.

Det blir så tyst i badrummet att man kunde höra ett graviditetstest falla...

Del 2 kommer inom kort!

Att ha pirr i magen

Det pirrar i magen idag. Snart är det dags. The test day! Symptomen är ganska lika som tidigare, kissar ganska ofta, inte så ömma fröknar och så lite mol. Jag vill så gärna tro, kroppen vill tro.

Måste alla verkligen få superömma fröknar och morgonillamående från start? Man hör och läser om att då, då visste jag direkt att jag var på smällen. Det var praktiskt taget ömma fröknar och illamående från ägglossning och fram tills de tog ett positivt graviditetstest. Äh, vi får se helt enkelt.

Jag vet att jag är lite kryptisk om när jag ska testa, men som sagt bloggen heter ju trots allt Annas Hemligheter.

Att räkna ner dagarna

Testdagen närmar sig med stormsteg och det är mindre än en vecka kvar. Jag har lovat M den här gången att inte ta något test innan dagen D. Det kliar i fingrarna på morgnarna, men har jag lovat så har jag. Funderar ibland på om jag har några symptom eller inte. Fröknarna där fram har inte ömmat alls den här gången kan jag påstå. Vet inte om jag har lite känningar av att det drar lite och molar down there. Jag försöker att inte känna efter så noga, för man kan ju bli knäpp för mindre. Inga blödningar. Än. Men jag försöker tänka positivt även om jag kikar lite extra när jag är på toaletten efter dåliga tecken. Jag veeet, jag ska sluta. Lovar. På heder och samvete.

Har fått en liten knopp på min First Love-pelargon. Och så är det ytterligare en stängel på väg på orkidén! Jag menar hallå! har mina blomster fått något vårryck? Jag har då aldrig varit med om maken om växaglad orkidé. Men sånt gör mig glad.







p.s Det kanske är något symboliskt? Att blommorna knoppar ut precis just nu menar jag. De knoppas och växer, så kanske det gör det samma i mig? Asch, rappakalja. Men man kan väl få fantisera lite i alla fall...

Som ett brev på posten

Brevet från Reproduktionscentrum kom och jag tittade på det innan jag öppnade det. Ni vet så där som de alltid gör på film när de väntar svar på collegeansökan eller något annat viktigt.
Angående frysförvaring av befruktade ägg var överskriften. Sedan följde texten: Ni har efter äggpock den 2012-03-27 erhållit 3 st nedfrysta befruktade ägg och dessa hålls frysförvarade på reproduktionscentrum. 3 stycken! Det är ju helt fantastiskt bra, så M och jag är supernöjda med att ha fått så många ägg nedfrysta. Jag menar, förra gången fick vi bara ett ägg, och som ni redan vet återinfördes det men blev ett misslyckat försök. Nu har vi dessa ägg liggandes där i frysen i 5 år. Så vill vi ha syskon i framtiden så ligger de där och väntar. Ja, om vi blir gravida med det vi har fått återinfört alltså. Skulle detta inte gå vägen så har vi ju faktiskt 3 befruktade ägg att använda. Så min tidigare oro om att IVF-försöken snart är förbrukade är praktiskt taget som bortblåst. Det känns bra. Otroligt bra faktiskt!

Och det blev min tur

Min tur kom och vi blev visade in till operationsrummet, eller vad kallar man det där rummet egentligen? Undersökningsrummet? Mirakelrummet?

Embryologen berättade att vi hade fått två ägg i frysen av de 9 ägg som blivit befruktade, och ett ägg - det bästa - skulle sättas tillbaks idag (läs torsdag den 29 mars). Sedan var det 6 ägg kvar som inte hade vuxit till sig så de skulle vidareodlas ett par dagar till. Det kommer vi få brev om hur det gick med dem förklarade hon.

Sedan var det show time! Hoppade upp i sadeln igen och fick ultraljudsgegga på magen så läkaren kunde se vart tusan han skulle placera in vårt fina guldägg. Hippelihopp, klart! Det gick fort och det kändes inte den här gången heller. Det som kändes var den obehagliga känslan av att nästan kissa på sig när de höll på där.

När vi var klara frågade jag lite lättsamt att -om man får drömma lite, när skulle det eventuellt vara beräknad förlossning. Man måste ju få fantisera lite, sa jag och hoppades på någon respons.
Motvilligt tog han fram sin lilla snurra och började vrida lite och ställa in datum. Kände att jag var tvungen att tillägga igen att -det är ju bara på skoj och man måste ju få drömma liiite!
-Ja, vi drar tillbaks två veckor från dagens datum och... hrmm... Ja, det skulle bli runt den 19 december då.
-Jaahaa, säger jag. Då kanske det blir på din födelsedag då älskling! (han fyller några dagar senare)
Fortfarande ingen respons av läkaren, men jag kan förstå att han gör det lite motvilligt. Det är ju trots allt många som blir så besvikna och ledsna om det inte blir ett lyckat resultat. Naturligtvis jag/vi också, men jag är inte den som gräver ner mig och bara fokuserar på eventuellt elände. Nåväl, kul att få veta ändå.

På hemvägen stannade vi till på det gyllene M:et och jag beställde en en Big Mac (inte ätit en sån på huuundra år känns det som). Den var god! Hemma sov jag i ett par timmar på soffan och förundrades över detta mirakel som precis skett. Det är ett befruktat ägg i min mage som är så litet som ett sandkorn som förhoppningsvis kommer att växa sig större i mig. Är det vår tur den här gången?

Att ligga och vänta

Ja. Då var vi här då. Iklädd sjukhusskjorta och tossor ligger jag här under filten. Snygg som få. Blåsan börjar bli full och jag känner en stark längtan efter att få kissa. Det är jobbigt att vara kissnödig.
Tjugo över elva och snart borde det vara vår tur. Längtar är kanske inte rätt ordval, men förväntansfull i alla fall. Snart har jag ett litet embryo i maggen! Det är lycka!

Att vara på väg

Med en chai i varsin hand sätter vi oss i bilen och styr kosan mot Uppsala. Igen. Vi är förväntansfulla och ser fram emot vad som komma skall. Den här gången förbereder jag mig med att dricka mycket i bilen så jag inte behöver sitta på Reproduktionscentrum och dricka tio muggar vatten på rad. Och sedan kissa tre gånger på vägen hem...

Så break a leg. Eller nåt.

Att fundera på hur många det blev

Ett befruktat ägg

Kvart över elva ringer telefonen. Jag fick hjärtat i halsgropen och det pirrade rejält i magen. Jag svarar;
-Hej, det här är från Reproduktionscentrum. Du hade sökt oss.
-Vi var hos er på äggplock igår och jag skulle vilja veta om det blev några ägg befruktade.
-Ja, det blev det. Det ser mycket fint ut.
Min hjärna skriker berättaa dåå! Jag vill veta hur mångaaaa!
Jag försöker spela lugn och frågar -hur många var det som blev befruktade? Ett par eller?
-Då ska vi se här... Nio stycken blev det som blev fint befruktade. Här tror jag att jag dog litegrann. Herrej*vlar, nio stycken det är inte illa! Det sa jag naturligtvis inte högt, utan mer -åååh guuud vaaa kuul!
Så idag är det en glad A som åker till jobbet. Nu jädrans är det jag som får tillbaka ett superduperägg imorgon. Och så hoppas vi på finfina embryon som skickas till frysen. Naturligtvis.

Todeloo!

Ett, två, tre...

Fossingar i fina strumpor

Den där nedrans kanylen som gjorde ont. Hela tiden.

... fyra, alla äggen äro dyra.

Jag blev inte så yr av den lugnande medicinen. Lite trött, men jag somnade inte den här gången. Efter klockan 10 var det vår tur. Vet inte exakt när vi fick komma in. Jag hade på mig de fina blå tossorna, den där extra rocken och en sån fin mössa, som ser ut som en duschhätta ni vet. Vi följde med sköterskan in i salen och jag fick ställa mig på vågen. Och nej, tänker inte berätta vilka siffror som uppenbarade sig på displayen. Jag vägde i alla fall mindre än förra gången, det är ju positivt.

Hälsade på läkaren, en manlig den här gången och hoppade upp i stolen. Just ja, mina underbyxor fick M stoppa i fickan under tiden.
Sen så var det dags. Det bedövades med fyra härliga sprutor i min va-jay-jay (som Oprah kallar det). Det kändes... Sköterskan fyllde på med lite smärtstillande i armen. Mmm, det susade till härligt i huvudet *yrsel* Dags för äggplocket och vi började lite lätt på höger sida. Det kändes, och jag fick lite påfyllning av smärtstillande. Den här gången låg jag och blundade och fokuserade på andningen. Hade ingen lust att gråta den här gången. Det klarade jag av när vi kom dit när jag blev stressad över vår placering i väntrummet. Jag vet, hormones!

Hursomhelst...

Det plockades och det stacks (sticktes?). Minns inte alltför mycket där innefrån. Läkaren frågade mig något och jag svarade, men nu har jag ingen aning om vad vi pratade om. De såg först två ägg, och sedan tre. Min hand formade peace-tecknet och jag var nöjd. Mindre nöjd över min fåniga gest dock...

Embryologen började räkna ägg och visade på tv-skärmen. 1 2 3 4 5! Redan här var jag supernöjd, och sedan började hon räkna äggen från vänster sida, 1 2 3 4 5 6! 11 ägg! ELVA!! Trodde det var ett skämt. Men nej, ingen skämtare där inte. Som sagt elva ägg är tamigtusan inte fy skam. Nu hoppas vi innerligt att de blir befruktade tills imorgon. Vi blir ju glada om det bara är två, så vi kan stoppa ett i frysen. Om det skulle vara så alltså. I morgon är det jag som ringer Reproduktionscentrum och kollar läget. Sen ska vi, om allt går som det ska, tillbaks på torsdag.

Ikväll lägger jag mig med ett leende på läpparna!

Att ta medicin

Klockan är nu halv tio och det är dags att ta två Alvedon och en liten hutt lugnande. Så jag tänkte att jag skriver innan, annars blir det nog rappakalja...
Maj gadd! det är så beskt det där lugnande medlet. Såå, snart in i dimman och jag är redo för äggplock. Eller inte...

Ett litet krypin

Oohlala - very cosy!

Vi är här på Reproduktionscentrum och har fått ett litet krypin. Ett krypin där det inte är speciellt privat. Det pratas ett språk på min ena sida, och ett annat på den andra. Går grannen förbi ser de precis vad man gör. Det kommer och går sköterskor och jag känner mig stressad över bristen på privathet. Om privathet ens är ett ord? Jag vill helst vara för mig själv och ha det tyst omkring. Jag vet att det kanske är för mycket begärt, men den här gången känns det lite jobbigare. Det gör det faktiskt.

Att vara på väg

I ottan ringde klockan och jag masade mig upp. Nervositeten gjorde sig påmind. Bara att vara radiostyrd, göra det man ska och åka iväg. Lyxade till frukosten och mixade ihop en chailatte och en ischai att ta med i bilen. Mums!

Snart framme i Uppsala, och nervositeten gör sig påmind. Igen.

Dan före plockaredan, del 2

Vacker vy över Mälaren där isen är på väg bort. Det är vår!

Efter att ha fått surfa* ett par dagar är det dags för Ovitrelle och äggplock. Såklart så blev jag nästan överstimulerad. Igen. Jag fick i början av förra veckan sänka dosen på Puregonet då svaret på blodprovet var för högt. Fick gå på extrakoll och kolla storleken på äggblåsorna. Herr Överläkare var lite förbryllad och hoppades på äggplock på tisdag. Och så rätt han hade! Reproduktionscentrum ringde i fredags och berättade att jag skulle ta nässprayen tom söndag och att jag skulle sluta ta sprutan. Ovitrelle-sprutan skulle tas kl 21:30 söndag kväll. Och det gjorde jag. Tjoff in i magen. Och nej, det gjorde inte ont den här gången heller.

Sååå, imorgon är det dags. Äggplock. Är nervös så in i bängen.



*Att surfa - att endast ta nässpray och inte ta puregon fram tills man tar ägglossningssprutan.

En biverkning

Bild från google

Maj gadd, igår hade jag huvudvärk hela dagen, som så trevligt utvecklades till fullständig migrän till kvällen. Alltså det är nog det värsta med nässprayen, Suprecur. Jag blir helt knockad och orkar inte göra något alls. Känner mig lite ömklig och orkar inte ens prata. Tur att M kan knåda axlarna och göra en liten minimassage. Det är guld värt! Och som vanligt efter ett migränanfall piggnar jag till lagom till läggdags. Då måste jag först mumsa på något gott innan jag lägger mig. Det har ju försvunnit massor med dyrbar mumsagott-tid under själva migränanfallet, så jag måste liksom komma ifatt med mumsandet.

I dag mår jag mycket bättre. Inga känningar av migrän. Men det borde man väl kunna förvänta sig efter tre sumatriptan actavis...

Att inte riktigt veta vad man vill

Under de månader som gått har jag känt mer och mer hur jag tar avstånd från bebisar. Jag tycker inte att bebisar jag ser är speciellt söta. Att dra en barnvagn är inte lockande. Alls. Hör jag bebisar som gråter känner jag herregud, få tyst på barnet. Jag tänker att det kanske inte är meningen att vi ska få barn. Att livet eller ödet har något annat i åtanke för oss. Vill jag ha barn egentligen? Självklart vill jag det, men jag försöker nog mest skydda mig själv. Från vad egentligen? Sorgen över att aldrig få bära ett barn? Att inte kunna bilda familj? Många av er kanske tänker att det finns ju alltid adoption, men där är inte jag. Än. Vilket jag har skrivit om tidigare. När jag är på jobbet, eller på Ica och ser ett barn så är det inte barnet i sig som lockar mig. För mig är det den där magen som är så lockande. Så att adoptera nu skulle bara bli helt fel. Kan inte riktigt förklara det. Det skulle inte kännas som mitt. Tankarna känns förbjudna och fula. Får man ens tänka såhär?

Sen hände något. Av alla dessa barn jag såg som inte riktigt fick fram den där känslan inom mig såg jag denna raring. Hon är syster till en liten kille som heter Todd. Todd har en egen liten blogg, iTodd. Han är enormt söt han med. Men det var den här bilden som gjorde att jag kände något. Den fick mig att känna ett uns av ja, jag vet inte vad, men jag vill också ha en söt liten bebis. Att bebisar faktiskt är söta små varelser. Förvirrande? Tro mig, ingen är mer förvirrad än jag.

Anni. Syster till Todd.

Ett brev från Isabell

Igår kom det ett brev med posten, adresserat med vårt efternamn och adress. Hmm, tänker jag nyfiket. Den här handstilen känner jag inte igen. Man brukar ju kunna tyda vems handstil det är på post som kommer. Mammas känner man ju igen, och G´s också. Ni förstår vad jag menar.

Jag sprättar upp kuvertet och tar ut innehållet. Först slår tanken mig att tänk om det är mjältbrand. Anthrax. Chansen är inte så stor, men ändå. Hursomhelst. Jag börjar läsa:

Hej! Jag heter Isabell och jag är ett Jehovs Vittne.
Jahapp, tänker jag. Om de inte kommer innanför dörren vid ett besök så har de varit påhittiga den här gången. För innanför dörren kom de. Jag läser vidare:
Jag deltar i en värdslitt ideellt arbete som går ut på att visa människor vilken nytta vi har av att undersöka bibeln.

Ok, det här låter ju intressant. Världsligt alltså. Sitter de verkligen och handskriver brev till alla invånare i hela Storstaden? Är alla Jehovas vittnen med i detta världsliga, ideella arbete? Förstår ni hur många brev de få skriva?

Isabell fortsätter: Bibeln svarar på sådana frågor vi kan ställa oss ibland, t ex:
-Varför finns det så mycket lidande?
-Vad händer med oss när vi dör?
-Vad är meningen med livet?

Svaren på frågorna är verkligen uppmuntrande, men det är väl något vi kan förvänta oss av en bok från Gud. Det sägs så här i 2 timoteus 3:16 "Hela skriften är inspirerad av Gud och nyttig..."
Hoppas ni tycker om vikbladet jag skickat med.
MVH Isabell

Jag måste ju ge dem att de är påhittiga och kommer på nya smarta sätt att nå massorna. Nu är jag själv dock inte speciellt intresserad av detta, men det finns ju dom som är det. Och det är ju helt ok. Jag läste brevet och det var ju det Jehovas Vittnen ville. Jag har inget emot det. Att läsa brevet alltså. Men det är ju i slutändan upp till mig vad jag tror på, och jag vet ärligt talat inte om det är Han jag tror på. Den debatten tänker jag inte ge mig in på här. Jag har absolut inget emot Jehovas, det vill jag bara ha sagt så det inte blir knas någonstans.

Sen att brevet hamnar i papperkorgen har de nog redan räknat med.

Har ni fått liknande brev på posten?

Att ha fått träffa Maria

Idag har storstaden fått besök från Hollywood! Ja, kan ni förstå vilken lycka. Har titt som tätt utropat *woohoo* med händerna uppe i luften. En utav mina favoritpersoner var i stan för att promota sitt nya läppstiftskit. Jag kände mig lite rädd, nervös och exposed innan jag fick gå fram och hälsa. Ja, jag talar naturligtvis om den underbara och härliga Maria Montazami. Hennes personlighet är så härlig och hennes sprudlande energi smittar av sig. Jag tog med mig hennes fina livsstilsbok som jag önskade att jag kunde få signerad. Och OM jag fick den signerad sen då! Jag tänkte att hon kanske kluttar ner sin autograf, men icke. Så här skrev hon:

Jag känner mig mycket glad och hon är precis så där mysig som hon är på tv. Ingen fejkpersonlighet här inte. Det här kommer jag leva på länge. Jag berättade att jag gillar boken och att det är fina bilder i den. Då berättade hon att hon hade pratat med Ulf Elving (som har skrivit boken) idag och att de skulle ses. Jag sa även att jag gillade texten där det står hur hon och Kamran träffades, att hon var som en påfågel. -Kamran säger fortfarande att jag är hans påfågel, säger Maria då. Hur underbart är inte det?!

Fina Maria berättar lite om sitt nya läppstift.

Bilden på henne och mig håller jag lite för mig själv. Inte för att jag är så speciellt hemlig av mig, men bloggen heter ju trots allt Annas hemligheter *fniss*

Att äntligen få ta en spruta

Äntligen är det den 14 mars, dagen då jag får börja med sprutorna. Som jag har längtat! Det har varit tre långa veckor med enbart nässpray och nu på sistone har huvudvärken börjat göra sig påmind som en bieffekt. Apropå det, får inte glömma att ta sprayen nu ikväll. Som jag skrev tidigare så trodde jag inte att jag skulle glömma att ta sprayen. Eller det har jag inte, men jag har inte varit lika duktig som förra gången. Då tog jag på samma tid varje dag, så är det inte nu. Den här gången har allt känts så utdraget, kan vi inte få plocka några ägg nu?

Har jag redan tröttnat på IVF-karusellen?

Ska låta denna tanke bero lite så återkommer jag om detta imorgon efter att jag förhoppningsvis har träffat Maria. Då ska jag även berätta om brevet jag fick på posten idag från Isabell.

Melodifestival final

Nu har jag och M bunkrat upp med en massa gott inför finalen. Vem kommer att vinna? Loreen eller Danny? Eller blir det en skräll?

Vad mumsar ni på ikväll?

En hårig best

Solen skiner in på kuddarna i kökssoffan

1 mars och det är stålande sol i Storstaden idag! Termometern visar plus 6 grader och det ser härligt ut ute. Men idag stannar jag inomhus och kurerar mig. Den där förkylningen/influensan slog till ordentligt, så min lediga dag spenderar jag i soffan med chailatte och diverse tråkiga tv-program. För jag kan säga att day time-tv är ingen höjdare alls. Eller ok, nu gillar ju jag "Våra bästa år" och ni vet sån där -när folk dör och sedan kommer tillbaks och det visar sig att de i själva verket inte dog utan blev bortrövade och hjärntvättade och kommer tillbaks som legosoldater-drama. Spelar ingen roll om jag missat en dag, en månad eller ett år, man kollar in ett avsnitt sen har man full koll på vad som har hänt (eller inte hänt) i staden Salem. Sånt måste man ju bara älska!!

Jag sprayar fortfarande Suprecur tre gånger om dagen och har två veckor kvar att spraya innan jag får börja med Puregon-sprutan. Kikade på min lista om biverkningar av Suprecur, och jag tror att jag har klarat mig från läskiga biverkningar faktiskt. Eller har jag blivit hårigare på kroppen utan att veta om det? -Älskling, kan du vara snäll och vaxa ryggen på mig!

Nu kryper mitt håriga jag tillbaks till grottan och gömmer sig under en filt. Vill ju inte skrämma slag på gubbstackar´n när han kommer hem.

Att vara sjuk

Bacill. Bacill. Bacill

Det är inte sant! Jag är sjuk igen *snörvel* Ont i halsen och hostar som en tok. Är helt färdig, men det är bara att bita ihop. Har inte tid att vara sjuk just nu. Kurerar mig (eller oss snarare) med Echinagard, Mucoangin och diverse värktabletter. Det verkar som om alla är sjuka mer eller mindre just nu. Köpte handsprit till jobbet för de där bacillerna sprids bara fram och tillbaka. Sen blir det inte bättre heller av att man pratar med kunder hela dagarna och hanterar bacillfyllda pengar *ewww* Nu jädrar ska vi bli friska!

Krya på er!

Att läsa en bok

Var och inhandlade det sista till kvällens lobster dinner och gick förbi en liten bokrea. Såg både Zlatans och Patrik Sjöbergs böcker. Billigt! tänkte jag och la dem i min röda lilla shoppingkorg. Det slank även ner torkade tranbär i korgen. Tänkte försöka hålla mig från sötsaker i veckorna, men man vet ju redan  hur det kommer att gå, men man måste ju tro i alla fall. Var nämligen och provade lite kläder på Sisters och kände att det här med byxor inte är mig grej. Provad både ett par jeans och chinos. Nej, passade inte alls. Visst, det var kanske en storlek för stor på alla byxor, men det räckte för mig den här gången. Nästa gång så kanske. Kom hem med en jättefin klänning som jag sett på nätet och en kofta (fast jag köpte en marinblå). Hursomhelst! När jag plockat på mig det jag skulle ha gick jag till kassan och betalade. Och vet ni vad? Det var till och med medlemspris på de redan billiga böckerna. Fyrtionio kronor per bok! Wau wau wau! Så två, two, kaxi (2) böcker under hundralappen. Så ta er till Coop omedelbums! Imorgon är det jag som börjar läsa höjdhopparn´s biografi.


P.s Vill önska er alla en underbar helg, och tack för era kommentarer! Älskar att få kommentarer. De värmer i hjärtat!