Matkampen

Pytt Bellman. Allt gick ner, med mycket möda och vilja.

Veckorna går (om än inte lite sakta) och jag är i vecka 12+4 idag. Den mest kritiska tiden har passerat sägs det, men jag tror nog inte att oron någonsin kommer att försvinna. Aptiten har kommit tillbaks och jobbar på 80%. Såklart med förhoppning om att snart vara tillbaks på 100%. Viktkurvan börjar peka uppåt igen efter att ha varit nere på -5 kilo. Fast efter två pizzor på en vecka och två middagar med pasta Carbonara kan vågen inte visa annat... - Om du inte har gått upp i vikt till nästa gång du väger dig måste jag nog tvångsmata dig, var orden från M.

För att summera de gångna veckorna i telefonsamtal om mat ser det ungefär ut så här:
-Älskling, vad vill du ha till middag? säger M.
-Eeeh, jag vet inte? Vad vill du ha? säger jag.
-En köttbit och en god sallad? undrar han lite glatt.
-Nää fyy! Kött är äckligt!
-Pasta? frågar han lite lätt irriterad.
-Usch nej! Vattenmelon och äpplen i skivor kanske? Det är väl gott? säger jag. Och kanske lite tunnbröd med ost!
-Nej, då får du åka och handla istället eftersom du inte vet vad du vill ha till middag!
-Fast älskling, bestäm du istället. Jag äter det du lagar, ok! säger jag eftersom jag inte har lust att åka och handla (den här gången heller...)

Vi lägger på och jag känner lätt oro för vad som kommer att hamna på matbordet. Jag ringer upp efter en kvart och kollar vad han handlat:
-Hej älskling, vad köpte du för nåt gott?
-Det blir pastagratäng med kyckling, säger han kort.
-Åh, det blir ju...gott, säger jag lite besviket. Vet inte vad jag hade hoppats på att han skulle ha köpt. Hummer eller något?
-Ja, men nu blir det det i alla fall, säger han och blir tyst.

Ungefär så har våra matsamtal låtit. M ger förslag på olika maträtter, och jag säger nej. Till alla förslag! Stackare, kan inte vara lätt att ha en kinkig gravid kvinna hemma som helst bara äter skalade, gröna äpplen i skivor, smörgås eller Special K red berries med lättmjölk. Eller grillad kyckling.

Sen ska vi inte ens tala om alla dessa tårar och gråtanfall man får. För allting! Systerdottern tar studenten och ska gå på bal. Ser bild på henne all dolled up på Facebook, får en stor klump i halsen och tårarna väller upp. Sjunger med i den här låten i bilen och gissa vad?! Tårarna väller upp. Igen! Grey´s Anatomy, Desperate Housewives ja, you name it, jag gråter till det mesta på tv som är lite känsloladdat. Är det så här det är alltså. Man är någon slags levande vattenspridare som man inte har någon koll på. Och vad jag förstår är det här bara början!