Vårt bröllop

Det var en varm sommarmorgon i juni 2007, och vi drog våra väskor till incheckningen på flygplatsen, med klädpåsen hängandes över armen. Där i fanns min klänning. Klänningen som jag visste på ett ögonblick att den här vill jag ha. Ber flygvärdinnorna att vara extra rädd om den, så den inte blir skrynklig där den ligger i kabinen.

Vi landar i ett hett Rom. 30 grader. Kvavt. Vi har ett par dagar att utforska Rom innan våra familjer kommer ner. Vi njuter av dagarna och leker "honeymooners".

Dagen kommer och jag vaknar med ett leende. Vänder mig om i sängen, och där ligger mannen, min man, som jag efter den här dagen ska leva med. För resten av mitt liv! Det känns så rätt och känslorna som kommer kan jag knappt beskriva mer än med ett ord. Lycka!

Vi kysser varandra ömt innan vi skiljs åt för att förbereda oss för vad som komma skall. Pirrigt, och underbart. Brudbuketten köptes av den där charmige italienaren på torget som utbrister -Ciao bella! och en massa andra italienska ord jag inte förstår, när vi kommer för att titta på hans blommor. Jag sminkar mig och får håret uppsatt av min syster. Det är varmt i hotellrummet. Jättevarmt. Får lite smått panik och blir sådär lätt hysteriskt som en brud blir på sin stora dag. Går ner till receptionen och säger (lätt tårögt kan jag tillägga) att nu är det nog hög tid att ha på den där ac:n. För det är faktiskt min bröllopsdag idag. Idag! Och jag tänker minsann inte svettas. Ac:n sattes på... Sen att taxichauffören inte var lika empatisk och generös med kall luft behöver vi inte prata om.

Klockan närmar sig fem på eftermiddagen, och jag byter om i källaren i villan där Svenska Kyrkan ligger i Rom. Det är svalt i rummet, och jag känner mig inte nervös. Alls. Ute gassar solen och temperaturen har stigit till 32 grader. Det är hett. Svetten lackar i pannan medans jag ser våra familjer gå och sätta sig ute i trädgården. Min Mr Right tar min hand, klämmer den hårt och tittar på mig med kärlek. Ser att han har en glansig blick, men jag säger ingenting för då vet jag att jag också börjar gråta.

Melodin (som jag idag inte minns vilken det var) börjar spelas och vi börjar gå ut längs den lilla gången ut i trädgården. Min systerson och systerdotter slänger rosblad, och även fast de är så små att de inte riktigt förstår vad det är som sker, ser jag glädjen i deras ansikten.

Ceremonin var underbar. Det var som om det bara var han och jag där. Tårar rinner ner för våra kinder, och jag stryker honom lätt på kinden -Jag älskar dig! mimar jag.

Tårar, kramar och skratt. Allt i ett enda virrvarr. Lyckan är total, nu är vi man och hustru. Skumpan korkas upp, det skålas och jordgubbar äts med stor aptit. Vi säger adjö till prästen och hans fru och åker vidare till restaurangen. Som i själva verket inte var någon riktig restaurang. Under tallar och träd var det vackert uppdukat med blomsterarrangemang och levande ljus. Middagen, som sig bör i Italien, varade i flera timmar. Rätterna serverades en efter en tills våra magar inte orkade en bit till. Då serverades tårtan. En klassisk italiensk tårta, Millefoglie. Ljuvligt spröd och god!, med vårt knubbiga, men ack så söta brudpar på.

Kvällen bjöd på tal, sånger och smått förskräckta italienare som inte sett ett svenskt bröllop tidigare.

Efter många timmar av mer skratt, dans och ännu mer tårar åkte vi tillbaka till hotellet där de amerikanska collegestudenterna nyfiket tittade på när ett bröllopsfölje kommer in med en barfotabrud i täten.

Dagen var underbar, och om jag skulle få gifta mig igen skulle jag göra om det precis som det var den där dagen i Rom!


/Anna