Min Mr Right

Vi kan kalla honom för M. Än så länge får han hålla sig lite i periferin. Tills han säger att -Du Anna, älskling, jag vill också vara med på ett hörn på din blogg! Han mäter 180 centimeter över havet och har lockar i sitt hår som han envist klipper bort hos frisören. Ser lite illa gör han också, så ibland sportar han brillor och oh my så stilig han är då. Han får gärna ha på sig chinos eller ett par snygga jeans så man ser den där härliga lilla rumpen som man helst bara vill ta ett rejält bett i. Mums!

När han åker till jobbet tidigt på morgonen, och jag får ligga kvar i sängen några timmar till, kommer han  in och och stryker mig över ryggen och borrar ner sitt ansikte bredvid mitt på kudden. Pussar mig på pannan, för på munnen får jag ingen. Har tydligen "dragon´s breath" så tidigt på dygnet. Och det kan jag ju faktiskt ge honom. Skulle inte heller vilja pussa någon med sådan andedräkt.

Han köper hem Marabou mintkrokant och en liten coca-cola fastän jag sagt att jag egentligen inte borde äta det. Innerst inne vill jag ju ha det, men ni vet hur det är. Så sitter man där med en halv chokladkaka mindre än när man började. Superdupermätt! Men tar en ruta till.

Han lagar mat till mig också. Idag t ex "svänger" han ihop en pyttipanna, och efter det en kycklingwok. -Matlådor är bra att ha, muttrar han för sig själv ute i köket. Nä, men han är duktig på att laga mat min man, och det experimenteras ofta fram någon långkoksgryta med kantareller och syltlökar.

Han är inte underbar bara för att han lagar mat, eller pussar mig hej då innan jobbet. Ni vet, det är de där små sakerna som de bara gör. För att de älskar en liksom. Masserar en när man har ont i huvudet, värmer ens fötter i sina händer när man ligger i soffan och tittar på film och som fyller på ett glas med vatten när han är på väg till köket för han ser att jag har slut. Sånna saker.

Sen så är han ju inte alltid så underbar. Nä, jag har inte någon superkille som är uuunderbar jämt. Oh nej! Han har ett litet humör den här mannen, som en liten gubbe. Muttrar och surar lite för sig själv emellanåt. Brås lite på sin far där, som i sin tur brås på sin far. Vi pratar alltså om tre, TRE generationer sura gubbar här. Inte jämt då, utan med jämna mellanrum. De måste ju liksom varva in den där gubben i vardagen. Tror de tänker så faktiskt. -Hmm, nu var det ett tag sen jag var lite grinig. Kanske ska vara det en liten stund i dag.

Han är min man, underbar som sur. Han passar perfekt för mig, och jag tror inte att det finns någon annan som skulle stå ut med mig och mina små egenheter än han. Och jag älskar honom för det!

/Anna