Att inte riktigt veta vad man vill

Under de månader som gått har jag känt mer och mer hur jag tar avstånd från bebisar. Jag tycker inte att bebisar jag ser är speciellt söta. Att dra en barnvagn är inte lockande. Alls. Hör jag bebisar som gråter känner jag herregud, få tyst på barnet. Jag tänker att det kanske inte är meningen att vi ska få barn. Att livet eller ödet har något annat i åtanke för oss. Vill jag ha barn egentligen? Självklart vill jag det, men jag försöker nog mest skydda mig själv. Från vad egentligen? Sorgen över att aldrig få bära ett barn? Att inte kunna bilda familj? Många av er kanske tänker att det finns ju alltid adoption, men där är inte jag. Än. Vilket jag har skrivit om tidigare. När jag är på jobbet, eller på Ica och ser ett barn så är det inte barnet i sig som lockar mig. För mig är det den där magen som är så lockande. Så att adoptera nu skulle bara bli helt fel. Kan inte riktigt förklara det. Det skulle inte kännas som mitt. Tankarna känns förbjudna och fula. Får man ens tänka såhär?

Sen hände något. Av alla dessa barn jag såg som inte riktigt fick fram den där känslan inom mig såg jag denna raring. Hon är syster till en liten kille som heter Todd. Todd har en egen liten blogg, iTodd. Han är enormt söt han med. Men det var den här bilden som gjorde att jag kände något. Den fick mig att känna ett uns av ja, jag vet inte vad, men jag vill också ha en söt liten bebis. Att bebisar faktiskt är söta små varelser. Förvirrande? Tro mig, ingen är mer förvirrad än jag.

Anni. Syster till Todd.