Att ha en sjuk lillskrutta

Här sitter jag i en sjukhussäng med Cornelia vid mitt bröst. Hon äter och sover om vartannat och verkar inte bry sig om bandagestumpen på hennes hand. Där har hon den lilla infarten som ger henne antibiotika för infektionen hon har. Njurbäckeninflammation. Som en urinvägsinfektion fast lite värre.

Lördag morgon sov hon så gott på pappa M's sida som hon gör varje morgon. Kanske lite längre just den här lördagen. Tog upp henne efter 4 timmars sömn, och tänkte att -vad varm hon är. Men det är nog ingen fara. Men efter att svärmor nämnde att hon kändes lite varm blev jag lite orolig. 38,3 grader med örontermometer. Ringde 1177 och de rekommenderade att jag skulle köpa en stjärttermometer. Sagt och gjort. 39,3 grader. Ringde 1177 igen och de gav rådet att åka till barnakuten för att få en bedömning av en läkare.
Usch för oron man känner direkt när sjuksköterskan på andra sidan luren säger -Åk till barnakuten!
Tankarna som hinner snurra runt i huvudet om att hon är jättesjuk, hon kommer att dö. Jag kommer sitta där med mitt barn som dött i min famn. Sjuka tankar, jag vet. Varför funkar hjärnan på det sättet? Tänker ut det allra, allra värsta scenariot.

Väl på barnakuten tog de en sänka och urinprov. Ett urinprov som M höll på att missa att samla upp när jag förberedde lite ersättning. -Oj oj oj! hör jag han utbrista. Tur att sköterskan som precis kom in i rummet var snabbtänkt.
Efter en liten stund kom barnläkaren Johan in och berättade hur det stod till med vår lillskrutta. Njurbäckeninflammation är tämligen vanligt bland små barn, men det måste behandlas med en antibiotikakur. Att höra Cornelia skrika och gråta när de sätter kanylen i handen var hjärtskärande. Vill bara ta upp henne och skydda henne från allt hemskt som kan hända. Försvara henne från allt ont i livet.

Så, här sitter vi i ett rum på sjukhuset nästan ett dygn senare. Trötta och väntar fortfarande på att en läkare ska komma och berätta läget för oss. Jag vet inte ens hur länge vi måste vara kvar här.

To be continued...