Att ligga och vänta

Ja. Då var vi här då. Iklädd sjukhusskjorta och tossor ligger jag här under filten. Snygg som få. Blåsan börjar bli full och jag känner en stark längtan efter att få kissa. Det är jobbigt att vara kissnödig.
Tjugo över elva och snart borde det vara vår tur. Längtar är kanske inte rätt ordval, men förväntansfull i alla fall. Snart har jag ett litet embryo i maggen! Det är lycka!

Att vara på väg

Med en chai i varsin hand sätter vi oss i bilen och styr kosan mot Uppsala. Igen. Vi är förväntansfulla och ser fram emot vad som komma skall. Den här gången förbereder jag mig med att dricka mycket i bilen så jag inte behöver sitta på Reproduktionscentrum och dricka tio muggar vatten på rad. Och sedan kissa tre gånger på vägen hem...

Så break a leg. Eller nåt.

Att fundera på hur många det blev

Ett befruktat ägg

Kvart över elva ringer telefonen. Jag fick hjärtat i halsgropen och det pirrade rejält i magen. Jag svarar;
-Hej, det här är från Reproduktionscentrum. Du hade sökt oss.
-Vi var hos er på äggplock igår och jag skulle vilja veta om det blev några ägg befruktade.
-Ja, det blev det. Det ser mycket fint ut.
Min hjärna skriker berättaa dåå! Jag vill veta hur mångaaaa!
Jag försöker spela lugn och frågar -hur många var det som blev befruktade? Ett par eller?
-Då ska vi se här... Nio stycken blev det som blev fint befruktade. Här tror jag att jag dog litegrann. Herrej*vlar, nio stycken det är inte illa! Det sa jag naturligtvis inte högt, utan mer -åååh guuud vaaa kuul!
Så idag är det en glad A som åker till jobbet. Nu jädrans är det jag som får tillbaka ett superduperägg imorgon. Och så hoppas vi på finfina embryon som skickas till frysen. Naturligtvis.

Todeloo!

Ett, två, tre...

Fossingar i fina strumpor

Den där nedrans kanylen som gjorde ont. Hela tiden.

... fyra, alla äggen äro dyra.

Jag blev inte så yr av den lugnande medicinen. Lite trött, men jag somnade inte den här gången. Efter klockan 10 var det vår tur. Vet inte exakt när vi fick komma in. Jag hade på mig de fina blå tossorna, den där extra rocken och en sån fin mössa, som ser ut som en duschhätta ni vet. Vi följde med sköterskan in i salen och jag fick ställa mig på vågen. Och nej, tänker inte berätta vilka siffror som uppenbarade sig på displayen. Jag vägde i alla fall mindre än förra gången, det är ju positivt.

Hälsade på läkaren, en manlig den här gången och hoppade upp i stolen. Just ja, mina underbyxor fick M stoppa i fickan under tiden.
Sen så var det dags. Det bedövades med fyra härliga sprutor i min va-jay-jay (som Oprah kallar det). Det kändes... Sköterskan fyllde på med lite smärtstillande i armen. Mmm, det susade till härligt i huvudet *yrsel* Dags för äggplocket och vi började lite lätt på höger sida. Det kändes, och jag fick lite påfyllning av smärtstillande. Den här gången låg jag och blundade och fokuserade på andningen. Hade ingen lust att gråta den här gången. Det klarade jag av när vi kom dit när jag blev stressad över vår placering i väntrummet. Jag vet, hormones!

Hursomhelst...

Det plockades och det stacks (sticktes?). Minns inte alltför mycket där innefrån. Läkaren frågade mig något och jag svarade, men nu har jag ingen aning om vad vi pratade om. De såg först två ägg, och sedan tre. Min hand formade peace-tecknet och jag var nöjd. Mindre nöjd över min fåniga gest dock...

Embryologen började räkna ägg och visade på tv-skärmen. 1 2 3 4 5! Redan här var jag supernöjd, och sedan började hon räkna äggen från vänster sida, 1 2 3 4 5 6! 11 ägg! ELVA!! Trodde det var ett skämt. Men nej, ingen skämtare där inte. Som sagt elva ägg är tamigtusan inte fy skam. Nu hoppas vi innerligt att de blir befruktade tills imorgon. Vi blir ju glada om det bara är två, så vi kan stoppa ett i frysen. Om det skulle vara så alltså. I morgon är det jag som ringer Reproduktionscentrum och kollar läget. Sen ska vi, om allt går som det ska, tillbaks på torsdag.

Ikväll lägger jag mig med ett leende på läpparna!

Att ta medicin

Klockan är nu halv tio och det är dags att ta två Alvedon och en liten hutt lugnande. Så jag tänkte att jag skriver innan, annars blir det nog rappakalja...
Maj gadd! det är så beskt det där lugnande medlet. Såå, snart in i dimman och jag är redo för äggplock. Eller inte...

Ett litet krypin

Oohlala - very cosy!

Vi är här på Reproduktionscentrum och har fått ett litet krypin. Ett krypin där det inte är speciellt privat. Det pratas ett språk på min ena sida, och ett annat på den andra. Går grannen förbi ser de precis vad man gör. Det kommer och går sköterskor och jag känner mig stressad över bristen på privathet. Om privathet ens är ett ord? Jag vill helst vara för mig själv och ha det tyst omkring. Jag vet att det kanske är för mycket begärt, men den här gången känns det lite jobbigare. Det gör det faktiskt.

Att vara på väg

I ottan ringde klockan och jag masade mig upp. Nervositeten gjorde sig påmind. Bara att vara radiostyrd, göra det man ska och åka iväg. Lyxade till frukosten och mixade ihop en chailatte och en ischai att ta med i bilen. Mums!

Snart framme i Uppsala, och nervositeten gör sig påmind. Igen.

Dan före plockaredan, del 2

Vacker vy över Mälaren där isen är på väg bort. Det är vår!

Efter att ha fått surfa* ett par dagar är det dags för Ovitrelle och äggplock. Såklart så blev jag nästan överstimulerad. Igen. Jag fick i början av förra veckan sänka dosen på Puregonet då svaret på blodprovet var för högt. Fick gå på extrakoll och kolla storleken på äggblåsorna. Herr Överläkare var lite förbryllad och hoppades på äggplock på tisdag. Och så rätt han hade! Reproduktionscentrum ringde i fredags och berättade att jag skulle ta nässprayen tom söndag och att jag skulle sluta ta sprutan. Ovitrelle-sprutan skulle tas kl 21:30 söndag kväll. Och det gjorde jag. Tjoff in i magen. Och nej, det gjorde inte ont den här gången heller.

Sååå, imorgon är det dags. Äggplock. Är nervös så in i bängen.



*Att surfa - att endast ta nässpray och inte ta puregon fram tills man tar ägglossningssprutan.

En biverkning

Bild från google

Maj gadd, igår hade jag huvudvärk hela dagen, som så trevligt utvecklades till fullständig migrän till kvällen. Alltså det är nog det värsta med nässprayen, Suprecur. Jag blir helt knockad och orkar inte göra något alls. Känner mig lite ömklig och orkar inte ens prata. Tur att M kan knåda axlarna och göra en liten minimassage. Det är guld värt! Och som vanligt efter ett migränanfall piggnar jag till lagom till läggdags. Då måste jag först mumsa på något gott innan jag lägger mig. Det har ju försvunnit massor med dyrbar mumsagott-tid under själva migränanfallet, så jag måste liksom komma ifatt med mumsandet.

I dag mår jag mycket bättre. Inga känningar av migrän. Men det borde man väl kunna förvänta sig efter tre sumatriptan actavis...

Att inte riktigt veta vad man vill

Under de månader som gått har jag känt mer och mer hur jag tar avstånd från bebisar. Jag tycker inte att bebisar jag ser är speciellt söta. Att dra en barnvagn är inte lockande. Alls. Hör jag bebisar som gråter känner jag herregud, få tyst på barnet. Jag tänker att det kanske inte är meningen att vi ska få barn. Att livet eller ödet har något annat i åtanke för oss. Vill jag ha barn egentligen? Självklart vill jag det, men jag försöker nog mest skydda mig själv. Från vad egentligen? Sorgen över att aldrig få bära ett barn? Att inte kunna bilda familj? Många av er kanske tänker att det finns ju alltid adoption, men där är inte jag. Än. Vilket jag har skrivit om tidigare. När jag är på jobbet, eller på Ica och ser ett barn så är det inte barnet i sig som lockar mig. För mig är det den där magen som är så lockande. Så att adoptera nu skulle bara bli helt fel. Kan inte riktigt förklara det. Det skulle inte kännas som mitt. Tankarna känns förbjudna och fula. Får man ens tänka såhär?

Sen hände något. Av alla dessa barn jag såg som inte riktigt fick fram den där känslan inom mig såg jag denna raring. Hon är syster till en liten kille som heter Todd. Todd har en egen liten blogg, iTodd. Han är enormt söt han med. Men det var den här bilden som gjorde att jag kände något. Den fick mig att känna ett uns av ja, jag vet inte vad, men jag vill också ha en söt liten bebis. Att bebisar faktiskt är söta små varelser. Förvirrande? Tro mig, ingen är mer förvirrad än jag.

Anni. Syster till Todd.

Ett brev från Isabell

Igår kom det ett brev med posten, adresserat med vårt efternamn och adress. Hmm, tänker jag nyfiket. Den här handstilen känner jag inte igen. Man brukar ju kunna tyda vems handstil det är på post som kommer. Mammas känner man ju igen, och G´s också. Ni förstår vad jag menar.

Jag sprättar upp kuvertet och tar ut innehållet. Först slår tanken mig att tänk om det är mjältbrand. Anthrax. Chansen är inte så stor, men ändå. Hursomhelst. Jag börjar läsa:

Hej! Jag heter Isabell och jag är ett Jehovs Vittne.
Jahapp, tänker jag. Om de inte kommer innanför dörren vid ett besök så har de varit påhittiga den här gången. För innanför dörren kom de. Jag läser vidare:
Jag deltar i en värdslitt ideellt arbete som går ut på att visa människor vilken nytta vi har av att undersöka bibeln.

Ok, det här låter ju intressant. Världsligt alltså. Sitter de verkligen och handskriver brev till alla invånare i hela Storstaden? Är alla Jehovas vittnen med i detta världsliga, ideella arbete? Förstår ni hur många brev de få skriva?

Isabell fortsätter: Bibeln svarar på sådana frågor vi kan ställa oss ibland, t ex:
-Varför finns det så mycket lidande?
-Vad händer med oss när vi dör?
-Vad är meningen med livet?

Svaren på frågorna är verkligen uppmuntrande, men det är väl något vi kan förvänta oss av en bok från Gud. Det sägs så här i 2 timoteus 3:16 "Hela skriften är inspirerad av Gud och nyttig..."
Hoppas ni tycker om vikbladet jag skickat med.
MVH Isabell

Jag måste ju ge dem att de är påhittiga och kommer på nya smarta sätt att nå massorna. Nu är jag själv dock inte speciellt intresserad av detta, men det finns ju dom som är det. Och det är ju helt ok. Jag läste brevet och det var ju det Jehovas Vittnen ville. Jag har inget emot det. Att läsa brevet alltså. Men det är ju i slutändan upp till mig vad jag tror på, och jag vet ärligt talat inte om det är Han jag tror på. Den debatten tänker jag inte ge mig in på här. Jag har absolut inget emot Jehovas, det vill jag bara ha sagt så det inte blir knas någonstans.

Sen att brevet hamnar i papperkorgen har de nog redan räknat med.

Har ni fått liknande brev på posten?

Att ha fått träffa Maria

Idag har storstaden fått besök från Hollywood! Ja, kan ni förstå vilken lycka. Har titt som tätt utropat *woohoo* med händerna uppe i luften. En utav mina favoritpersoner var i stan för att promota sitt nya läppstiftskit. Jag kände mig lite rädd, nervös och exposed innan jag fick gå fram och hälsa. Ja, jag talar naturligtvis om den underbara och härliga Maria Montazami. Hennes personlighet är så härlig och hennes sprudlande energi smittar av sig. Jag tog med mig hennes fina livsstilsbok som jag önskade att jag kunde få signerad. Och OM jag fick den signerad sen då! Jag tänkte att hon kanske kluttar ner sin autograf, men icke. Så här skrev hon:

Jag känner mig mycket glad och hon är precis så där mysig som hon är på tv. Ingen fejkpersonlighet här inte. Det här kommer jag leva på länge. Jag berättade att jag gillar boken och att det är fina bilder i den. Då berättade hon att hon hade pratat med Ulf Elving (som har skrivit boken) idag och att de skulle ses. Jag sa även att jag gillade texten där det står hur hon och Kamran träffades, att hon var som en påfågel. -Kamran säger fortfarande att jag är hans påfågel, säger Maria då. Hur underbart är inte det?!

Fina Maria berättar lite om sitt nya läppstift.

Bilden på henne och mig håller jag lite för mig själv. Inte för att jag är så speciellt hemlig av mig, men bloggen heter ju trots allt Annas hemligheter *fniss*

Att äntligen få ta en spruta

Äntligen är det den 14 mars, dagen då jag får börja med sprutorna. Som jag har längtat! Det har varit tre långa veckor med enbart nässpray och nu på sistone har huvudvärken börjat göra sig påmind som en bieffekt. Apropå det, får inte glömma att ta sprayen nu ikväll. Som jag skrev tidigare så trodde jag inte att jag skulle glömma att ta sprayen. Eller det har jag inte, men jag har inte varit lika duktig som förra gången. Då tog jag på samma tid varje dag, så är det inte nu. Den här gången har allt känts så utdraget, kan vi inte få plocka några ägg nu?

Har jag redan tröttnat på IVF-karusellen?

Ska låta denna tanke bero lite så återkommer jag om detta imorgon efter att jag förhoppningsvis har träffat Maria. Då ska jag även berätta om brevet jag fick på posten idag från Isabell.

Melodifestival final

Nu har jag och M bunkrat upp med en massa gott inför finalen. Vem kommer att vinna? Loreen eller Danny? Eller blir det en skräll?

Vad mumsar ni på ikväll?

En hårig best

Solen skiner in på kuddarna i kökssoffan

1 mars och det är stålande sol i Storstaden idag! Termometern visar plus 6 grader och det ser härligt ut ute. Men idag stannar jag inomhus och kurerar mig. Den där förkylningen/influensan slog till ordentligt, så min lediga dag spenderar jag i soffan med chailatte och diverse tråkiga tv-program. För jag kan säga att day time-tv är ingen höjdare alls. Eller ok, nu gillar ju jag "Våra bästa år" och ni vet sån där -när folk dör och sedan kommer tillbaks och det visar sig att de i själva verket inte dog utan blev bortrövade och hjärntvättade och kommer tillbaks som legosoldater-drama. Spelar ingen roll om jag missat en dag, en månad eller ett år, man kollar in ett avsnitt sen har man full koll på vad som har hänt (eller inte hänt) i staden Salem. Sånt måste man ju bara älska!!

Jag sprayar fortfarande Suprecur tre gånger om dagen och har två veckor kvar att spraya innan jag får börja med Puregon-sprutan. Kikade på min lista om biverkningar av Suprecur, och jag tror att jag har klarat mig från läskiga biverkningar faktiskt. Eller har jag blivit hårigare på kroppen utan att veta om det? -Älskling, kan du vara snäll och vaxa ryggen på mig!

Nu kryper mitt håriga jag tillbaks till grottan och gömmer sig under en filt. Vill ju inte skrämma slag på gubbstackar´n när han kommer hem.