Att få lov att presentera någon, del 2

Tadaaa! Här har vi då alltså en bebis. Min bebis. Vår bebis! Den lilla krabaten ligger inbäddad i min mage och lever tydligen rövare. På ultraljudet var det full fart på armar och ben. Det gapades och armar sprätte hit och dit.
Att beskriva känslan på ett annat sätt än underbart tror jag inte går. För det var helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Fingrar, tår, hjärta med kammare och förmak, lever, urinblåsa, ja you name it. Allt finns där. En liten rackare på 230g och som är ca 14 cm lång. Det är lång tid kvar och många centimetrar att växa, men oj vad jag längtar efter att få hålla detta lilla underverk i min famn. Underverket som har kommit till i ett "provrör". Hur fantastiskt är inte det? Tänk vilken tur att de kan göra så, att man kan få ett barn när ens kroppar inte riktigt matchar. Underbart är ordet. Underbart!

Stoppa pressarna!

Bild lånad från Google

Jag känner något! Jag känner små knuffar i magen. Eller hur ska man beskriva det egentligen? Det buffar lite lätt inifrån magen. Vissa beskriver det som fladder eller som en våg, men det är mer som ett litet "buff, buff" lång nere i magen. -Känner du att det är jag mamma, jag bara visar att jag är här inne.
Det har varit tydligt sedan vecka 18+0, och jag har mest känt bebisen när jag gått och lagt mig för kvällen. Lägger handen på magen och funderar på vem du är och när M får den härliga möjligheten att få känna dina sparkar. Tänk att det är något där inne som verkligen lever. En liten människa växer i mig som far omkring, gör kullerbytor och titt som tätt gör sig han eller hon påmind med en liten buff eller två. Underbara känsla!


p.s Måste ju berätta att bebisen även varit på sin allra första popkonsert också. Vi for ner till Göteborg i början av juli för att se Madonna. Väninnan, bebisen och jag. Kanonbra platser, underbart väder och en Madonna som bjöd på en ordentlig show. Så hade jag inhandlat mina första mammabyxor dagen till ära. Stolt klappade jag magen där vi satt inne på Ullevi i väntan på att Mads skulle entra scenen.

Snigelfart

Idag är det den första dagen på tre veckors semester. Och det regnar. Vågrätt. Men jag kan inte bry mig mindre om det  för i morgon är det rutinultraljud och på fredag bär det av mot betydligt varmare breddgrader. Majorca darling! Två härliga, soliga, underbara och slappa veckor i Alcudia/Mallorca. Men tiden, ja den går verkligen i snigelfart. Tisdagens stora event känns så nära, men samtidigt så långt borta. Jag är så nervös att jag håller på att smälla av. Vi kommer alltså bli presenterade för vår lilla bebis. I morgon! Hör ni det gott folk?! I morgon!!
-Hej bebisen! Hoppas att du trivs där inne, och du, vi ses snart. På riktigt.
Det är så overkligt så det är inte sant.