En invasion

En invasion. Av maränger!

Jag jobbar i en galleria, och i gallerior hänger ofta nyblivna mammor. Gärna i grupp om två. Eller fyra. De sätter sig gärna på fiket utanför butiken och myser med sina härliga små bebisar. Om de inte sitter där och myser går de runt och kollar i butiker rullandes på sina fina vagnar. Och om de inte har vagnar att rulla så lunkar de fram med sina stora, härliga gravidmagar i vädret. Jag skojar alltså inte. På dagtid mellan 10-12 kryllar det av dem. Helt enkelt, de invaderar! Åh så avundsjuk jag är! Kan inte jag också få?

Igår satt det två kvinnor (i min ålder) med sina nånting-månaders bebisar på fiket utanför. Lilla flickan var så glad och jollrade. Det lät underbart! Hon var så söt och med det där glada ljudet så var det nästan olidligt att höra på. Det kändes i hjärtat. Mycket. Kom på mig själv att stå och titta på dem. Kände mig som, ja jag vet inte vad. Men att stirra på folk är ju oftast inte ok. Efter någon timme lämnade de fiket, och jag jobbade vidare och glömde bort att de suttit där. Och jag var mig själv igen.