Kära vänner, då var det gjort. Och jag överlevde. Vändningsförsöket alltså.
Vi åkte till förlossningen och anmälde oss. Barnmorskan som mötte upp oss i dörren skrev in oss och visade oss till vårt rum. Ett förlossningsrum. Det kändes nästan som att -Jaha, då ska vi föda barn då! Men så var det ju förstås inte. Lite förberedelse bara.
Hoppade upp i den stora sängen och fick ett CTG "monterat" på magen för att läsa av hjärtfrekvensen i ca 20 minuter. Och barnmorskan hon pratade och skämtade så mycket att man inte riktigt hann med i svängarna. Munnen gick i ett. Nu gjorde det inte något för hon förklarade mellan skämten vad som skulle hända och hur de skulle vända på bebisen. Så jag kände mig lugn.
M såg lugn ut han med och skämtade om hur han skulle sova och ha det mysigt i sacco-säcken som fanns i rummet sen när vi väl är där för förlossning.
Barnmorskan kom tillbaks efter ca 30 minuter och sa att hjärtkurvan såg perfekt ut, och började knappa in på datorn.
-Och vilken blodgrupp är du? Eller har du blodgrupperingspapper med dig?
-Nej, jag har inga papper med mig, men jag vet att jag är AB negativ (Rh-).
Det är ju tydligen den ovanligaste blodgruppen vi har i Sverige (och ni kan läsa lite mer om blodgruppen
här), och pga det måste jag ta en spruta i rumpen efter vändningsförsöket. Ni kan läsa mer om varför jag måste det
här. Eller jag måste inte ta sprutan för att det är en ovanlig blodgrupp, utan för att min kropp inte ska stöta bort barnet. Som sagt, korrekt info finns vid länkarna då jag inte är den bästa på att förklara sånt här... Hrmm...
Barnmorskan tog ett rör med blod av mig ifall något skulle hända mig och om jag i det fallet skulle behöva lite blod. Hängde inte riktigt med där själv om varför, men hon gav mig röret och sa -Vänd lite på röret upp och ned medan jag plåstrar ihop dig. Så där låg jag och vände på mitt eget blod. Lätt frestad att ta en liten hutt då det är Twilight-tider med vampyrer och allt. Skämtåsido.
Farbror Doktorn kom in och presenterade sig och kollade läget om bebisen verkligen låg i säte. Han klämde och kände samt gjorde ett ultraljud. Och mycket riktigt, den lilla rackaren låg i säte. Barnmorskan satte en kanyl i handen där de skulle spruta in Bricanyl så att livmodern skulle slappna av, och för att det skulle bli lättare att vända på bebisen.
Jag fick lägga mig ner och barnmorskan hade i Bricanylen. Hjärtat började slå fortare, som de berättat att det skulle göra. Läkaren tog tag, nere i ljumsken för att få grepp om bebisens rumpa och drooog uppåt samtidigt som han körde ner fingrarna mellan mina revben och bebisens huvud. Det gjorde ont, det kan jag inte förneka. Som en brännande känsla samtidigt med ett tryck. Svårt att förklara, men det var inte skönt. Det var över på ett par minuter och bebisen hade vänt sig ner med huvudet före. Tack och lov! Han dubbelkollade med ett till ultraljud.
Sedan fick jag ligga med CTG på magen i ca 20 minuter till för att se hur bebisen mådde efter allt tumult. Allt såg bra ut, och det var dags för min spruta.
Alltså sprutan! M ryggade tillbaka när han såg storleken på den, men som den fina maken han är nämnde han det inte innan. Jag låg ju där på sidan, ovetandes om storleken på vad som komma skulle. Efteråt tittade jag på sprutan och sa att jag var glad att jag inte såg den innan. Den var grooov och lååång! Yikes! Sprutan jag använde inför IVF:en var ingenting i jämförelse. Den om nåt var som en fis i rymden.
Ja, sen var vi klara. Innan vi åkte kollade farbror Doktorn med ultraljud igen för att se att huvudet fortfarand var neråt. Och ja, det var det. Tur!
Så det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Lite obehagligt, men inte så farligt ont som jag trodde från början. Känns dock som att jag har blåmärken i ljumsken och under revbenen, men det enda blåmärke jag fick sitter på min högra hand efter kanylen.
Så, slutet gott allting gott!
