Att inte ha så långt kvar

Idag har jag 90 dagar kvar. Va?! Hur gick det här till? Var det inte förra veckan jag var i vecka 12 och sommaren var precis runt hörnet? Nu har hösten så smått börjat rulla in, vinden är kyligare och gässen flyger söderöver och korsar Mälaren på vägen dit. Har hunnit till vecka 28 idag (vecka 27+0) och magen, ja den växer lite grann för varje vecka som går.

Men ok, det är alltså 90 (!) dagar kvar till beräknad förlossning och vi har inte ens valt ut en vagn. Eller en spjälsäng. Inte heller har vi valt ut någon form av skötbord. Vi har pratat om det en gång vad vi kanske vill ha, men inte så mycket mer än så. Borde man inte vara lite mer förberedd? Alltså vara helt hundra på vilken vagn man vill ha, och vilken färg den ska ha? Vi, eller snarare jag (då jag har fått helt fria händer att beställa viiilken vagn jag vill) har nästan, bara nästan bestämt vilken vagn det ska bli (Brio Go), men hur vet man säkert? Det känns som ett livsviktigt val man gör, ungefär som var man ska placera sina pensionspengar. Ska vi välja en marinblå vagn, eller ska vi ta en svart? Om vi väljer en beige hur ser den ut efter dagliga promenader i regn och snöblask? Gaaa, jag sliter mitt hår! Eller är det jag som förstorar upp det, och att det inte är en sån big deal. Egentligen. Men jag är ju sån, sån som måste ha allt klart till hundra procent innan det ens är på tal om att klämma ur en cantaloupe melon ur the va-jay-jay.

Fast jag är inte helt hopplös. Jag har köpt 3 amningsbehåar, ett amningslinne och hämtat ut minst tre gratisboxar med varuprover. Ni vet sånna man får när man har en bulle i ugnen. Jag också påbörjat en lista på vad vi kan tänkas behöva till vår nya familjemedlem. Näs-Frida, blöjor, rumpsalva och sånt där livsnödviktigt. Så jag är förberedd. Jepp, väl förberedd...

Att växa sig större

Semestermage i Medelhavet vecka 21

Kära nån vad tiden går! Semestern passerat och vardagen kom tillbaks alldeles för fort. Rutinerna sitter djupt rotade i ryggraden, och så fort man kommer hem till det "vanliga" faller man tillbaks där man en gång lämnade det.

Jag njuter av varje dag av min graviditet, och vid varje liten rörelse i magen stannar jag upp för en sekund och tänker på hur lyckligt lottade vi är som får uppleva detta. Att få uppleva en graviditet och känna detta lilla liv inom mig. Jag smeker magen lätt och ler. Sekunden passerar och jag fortsätter med vardagen. Så som jag alltid gör. Om än inte lite lyckligare.

Jag har blivit lite tjockare. Eller ja, ganska mycket tjockare om ni frågar M. Han säger det med sådan glädje och det riktigt lyser i ögonen på honom. Sådär pillemariskt ni vet. Riktig bus i blick. Han klappar på magen och frågar -Är du vaken? och sätter örat emot magen och får en liten buff tillbaks. M tittar upp och ler så där stort ni vet, och jag ser stoltheten i hans ögon. Underbart att få se.

Idag har vinden varit vild i Storstaden och jag har hållit mig inomhus med raggsockor på och bara njutit av att få vara ledig. Och inte ens behöva gå utanför dörren. Har legat på soffan med Ballerina kladdkaka och mjölk och klappat på magen och frågat om bebisen har det bra. Kvällen bjuder på en god middag efter ett nytt recept, fortsättning på Snow white and the huntsmen (som vi har börjat titta på 2 gånger men alltid somnat ifrån omslingrade i soffan) och som förhoppningsvis avslutas med en massa gott som M handlade idag. Så välkommen fredag kväll. Här ska det mysas och moffas!