Att ta ett test, del 1

Natten till måndagen den 16 april var jobbig. Jo, jag sov som en stock, men det pirrade ordentligt i magen när jag låg där i sängen och filosoferade innan jag somnade in.
Klockan ringde tidigt på morgonen. Usch, alldeles för tidigt var det. Innan kl 6 i ottan. Allt för att M skulle få vara med på den stora dagen innan han åkte iväg på viktiga saker i Storstaden.

Smet upp före honom och kissade i en sån där liten plastkopp som man tar hostmedicin i, ni vet. Dock har det aldrig druckits hostmedicin i den, och kommer aldrig att göras det heller. Doppade i den där lilla teststickan med framsidan bortåt, så jag inte ser något eventuellt resultat i förväg. Om jag inte var nervös innan så kan ni slå er i backen på att det var jag nu. Lägger testet uppochner på vår lilla bänk inne i badrummet med lite toalettpapper ovanpå. Här ska det bannemig inte tjuvkikas. Jag går in i sovrummet och ber M komma in i badrummet. Han är nervös han med. Han försöker naturligtvis vara lite cool och lugn, men ni tjejer vet ju, vi ser sånt på killarna fastän de inte tror att vi gör det, eller hur! Först ska han naturligtvis göra morgonrutinen innan vi kollar, och när han ska torka händerna kommer handduken åt testet. Jag hinner inte ens utbrista aktaaaa! innan testet flyger iväg. Jag ser testet snurra runt så där i slow motion och man hör mig skrika -Neeeeej! (med sån där mörk och seg röst man har när saker går i slow motion på film) innan det faller ner på marken med rätt sida uppåt.

Det blir så tyst i badrummet att man kunde höra ett graviditetstest falla...

Del 2 kommer inom kort!

Att ha pirr i magen

Det pirrar i magen idag. Snart är det dags. The test day! Symptomen är ganska lika som tidigare, kissar ganska ofta, inte så ömma fröknar och så lite mol. Jag vill så gärna tro, kroppen vill tro.

Måste alla verkligen få superömma fröknar och morgonillamående från start? Man hör och läser om att då, då visste jag direkt att jag var på smällen. Det var praktiskt taget ömma fröknar och illamående från ägglossning och fram tills de tog ett positivt graviditetstest. Äh, vi får se helt enkelt.

Jag vet att jag är lite kryptisk om när jag ska testa, men som sagt bloggen heter ju trots allt Annas Hemligheter.

Att räkna ner dagarna

Testdagen närmar sig med stormsteg och det är mindre än en vecka kvar. Jag har lovat M den här gången att inte ta något test innan dagen D. Det kliar i fingrarna på morgnarna, men har jag lovat så har jag. Funderar ibland på om jag har några symptom eller inte. Fröknarna där fram har inte ömmat alls den här gången kan jag påstå. Vet inte om jag har lite känningar av att det drar lite och molar down there. Jag försöker att inte känna efter så noga, för man kan ju bli knäpp för mindre. Inga blödningar. Än. Men jag försöker tänka positivt även om jag kikar lite extra när jag är på toaletten efter dåliga tecken. Jag veeet, jag ska sluta. Lovar. På heder och samvete.

Har fått en liten knopp på min First Love-pelargon. Och så är det ytterligare en stängel på väg på orkidén! Jag menar hallå! har mina blomster fått något vårryck? Jag har då aldrig varit med om maken om växaglad orkidé. Men sånt gör mig glad.







p.s Det kanske är något symboliskt? Att blommorna knoppar ut precis just nu menar jag. De knoppas och växer, så kanske det gör det samma i mig? Asch, rappakalja. Men man kan väl få fantisera lite i alla fall...

Som ett brev på posten

Brevet från Reproduktionscentrum kom och jag tittade på det innan jag öppnade det. Ni vet så där som de alltid gör på film när de väntar svar på collegeansökan eller något annat viktigt.
Angående frysförvaring av befruktade ägg var överskriften. Sedan följde texten: Ni har efter äggpock den 2012-03-27 erhållit 3 st nedfrysta befruktade ägg och dessa hålls frysförvarade på reproduktionscentrum. 3 stycken! Det är ju helt fantastiskt bra, så M och jag är supernöjda med att ha fått så många ägg nedfrysta. Jag menar, förra gången fick vi bara ett ägg, och som ni redan vet återinfördes det men blev ett misslyckat försök. Nu har vi dessa ägg liggandes där i frysen i 5 år. Så vill vi ha syskon i framtiden så ligger de där och väntar. Ja, om vi blir gravida med det vi har fått återinfört alltså. Skulle detta inte gå vägen så har vi ju faktiskt 3 befruktade ägg att använda. Så min tidigare oro om att IVF-försöken snart är förbrukade är praktiskt taget som bortblåst. Det känns bra. Otroligt bra faktiskt!

Och det blev min tur

Min tur kom och vi blev visade in till operationsrummet, eller vad kallar man det där rummet egentligen? Undersökningsrummet? Mirakelrummet?

Embryologen berättade att vi hade fått två ägg i frysen av de 9 ägg som blivit befruktade, och ett ägg - det bästa - skulle sättas tillbaks idag (läs torsdag den 29 mars). Sedan var det 6 ägg kvar som inte hade vuxit till sig så de skulle vidareodlas ett par dagar till. Det kommer vi få brev om hur det gick med dem förklarade hon.

Sedan var det show time! Hoppade upp i sadeln igen och fick ultraljudsgegga på magen så läkaren kunde se vart tusan han skulle placera in vårt fina guldägg. Hippelihopp, klart! Det gick fort och det kändes inte den här gången heller. Det som kändes var den obehagliga känslan av att nästan kissa på sig när de höll på där.

När vi var klara frågade jag lite lättsamt att -om man får drömma lite, när skulle det eventuellt vara beräknad förlossning. Man måste ju få fantisera lite, sa jag och hoppades på någon respons.
Motvilligt tog han fram sin lilla snurra och började vrida lite och ställa in datum. Kände att jag var tvungen att tillägga igen att -det är ju bara på skoj och man måste ju få drömma liiite!
-Ja, vi drar tillbaks två veckor från dagens datum och... hrmm... Ja, det skulle bli runt den 19 december då.
-Jaahaa, säger jag. Då kanske det blir på din födelsedag då älskling! (han fyller några dagar senare)
Fortfarande ingen respons av läkaren, men jag kan förstå att han gör det lite motvilligt. Det är ju trots allt många som blir så besvikna och ledsna om det inte blir ett lyckat resultat. Naturligtvis jag/vi också, men jag är inte den som gräver ner mig och bara fokuserar på eventuellt elände. Nåväl, kul att få veta ändå.

På hemvägen stannade vi till på det gyllene M:et och jag beställde en en Big Mac (inte ätit en sån på huuundra år känns det som). Den var god! Hemma sov jag i ett par timmar på soffan och förundrades över detta mirakel som precis skett. Det är ett befruktat ägg i min mage som är så litet som ett sandkorn som förhoppningsvis kommer att växa sig större i mig. Är det vår tur den här gången?